Suger på en finfin Valpolicella. Makalöst gott, som ett efterspel.

Är imponerad av mina vänner som leker ”arga leken” med dumma människor på stan. Helt rätt. Tydlig tillrättavisning är vad som behövs. Jag känner mig helt bekväm i detta. Kanske ska börja åka buss (tunnelbanan finns inte i Eskilstuna) det är där alla möjligheter finns. Fast det dyker nog upp ännu fler möjligheter i bilen, där de verkligen dyker upp hela tiden, men ”arga leken” är nog inte lika framgångsrik som bilförare. …kan ses som olämplig.

Brakade lös på gymmet efter jobbet, trots vetskapen om vad som väntade där hemma. Musslor, älgstek och utsökt Valpolicella. Kollega Dr Falk inspirerade till musselorgie, Moules, kokta i vitt vin. Egentligen ganska löjligt att vi inte gjorde det till en gemensam sak, men men, så blev det. Hemkommen blev jag fullständigt nockad av dofterna. Älgen hade fräst i grytan. Vitlöken fräst. Tjenare, kan det bli bättre? Till och med kvällens gäst, Plymen, som tydligt deklarerade att musslor är inte är gott, kapitulerade en aning. Nu så här efteråt så vill jag bara göra om alltihop.  

PS: Hjärtan lät bra i rubriken men fick inte in ämnet. Förutom att hjärtat är full av kärlek av olika slag, dels till kära Håkan, dels till min ständiga inspirationskälla, Dr Falk. Och ni andra också förstås. Ni får hålla till godo ändå. DS

11,4%  arbetslöshet i Eskilstuna, det är mer än dubbelt så mycket som genomsnittskommunen i Sverige. Det är bara 6 kommuner som har högre arbetslöshet. Bekymmersamt. Fast kanske inte så förvånande om man jobbar med mycket med psykosocial problematik, det är tungt i stan. Många människor som helt saknar visioner. Ett tungsinne som inte bara avspeglas i nedbrunna Stadshotell, segregering  och Hells angelsar.

Dystert gnäll, gnäll och gnäll.

När jag ändå håller på kan jag berätta att Nya influensan har fått grepp om stan. Pandemin är lös och nu ska alla beredskapsplaner upp till bevis. Vaccin är en bristvara och hysterin är på väg till nya nivåer. Ikväll brakade sjukvårdsrådgivningens telefon ihop och ingen kom fram på ett par timmar. Det är de som bokar till jourmmottagningen så den var tom ett tag.

Bestämde mig just för att bli gnällgubbe på heltid. Tänk, att bara få gnälla, hela dagarna. Skulle kunna klara det jobbet ganska bra. Då ingår det att man får rätt till att njuta av skadeglädje i lugn och ro.

När jag skulle tanka på hemvägen var det kö till bensinen. Då tränger sig en dam med en stor Honda-SUV före. Men jag har en liten bil, med den kunde jag tränga mig in emellan 2 bilar så hon inte kom ut förrän jag hade tankat klart. Det var kul. Ville dra ut på det länge. Till slut blev det ju fånigt. Fast det var kul.

Ni minns Upsala Nya Tidning som i januari 1956 rapporterade om hur Upsalabon och försäljningschefen Bertil Ivan William Klingborn mirakulöst klarade sig utan en skråma, fast han krockade i Stockholm. Ni minns, den var ju han på Prästgårdsgatan, 9A. Nu kliver sonen Sören Klingborn in och bekräftar händelsen och berättar att fadern även gick under namnet ”den odödlige” eftersom han klarade ytterligare en krock, då med en älg. Nog ett gott gry i den släkten.

Sören: Här kommer resten av artikeln, med bild.

PS: Detta sammanträffande med familjen Klingborn försvagar knappast min känsla av att vara observerad på något sätt. DS

Fram tills för några år sedan var jag ihärdig nikotinist. Minnet sviker en aning men uppskattar nu så här i efterhand genomsnittsförbrukningen till en halv dosa lössnus per dygn. Därtill portionssnus i mindre omfattning. Jag var i stort sett helt ogenerad inför att snusa publikt och tänkte ofta att ”det märks nog inte”. Tog motvilligt till de små påsarna i situationer där det verkligen inte alls passade att snusa löst. Eftersom påssnus innehåller påtagligt mindre nikotin så uppstår en lätt men kontinuerlig abstinens, tillräcklig för att bli lätt nervös, okoncentrerad och uppfyllas av längtan bort från situationen. Enda gången påssnus kändes helt godtagbart var i sängen, med boken och läslampan. Hur lätt det var att lägga ut snuset, släcka och somna. Mitt i allt detta var det inte tänkbart att sluta anväda nikotin. Inte när påssnuset gav abstinens, hur skulle det inte bli om man slutade helt? Blir generad när jag tänker på vilka övertygande men helknäppa försvarsmekanismer som fick mig att hålla på och tro på allt det där.

Är ännu inte helt säker på vad det var som avgjorde att jag en dag, helt ogenomtänkt men ändå övertygat plötsligt slutade med snuset. Vill tro att den starkaste drivkraften var längtan att bli av med något så meningslöst som nikotikbegäret. Att ägna sig åt ett missbruk som inte ger några särskilda kickar, ingen berusning och smakar ganska illa utan bara pågår för att hålla abstinensen borta är ju helt meningslös och ganska löjlig.

Den fysiska nikotinabstinens varar i ca 2-3 dygn, resten är psykisk abstinens som ofta är svår och varierande lång. Återfallsrisken är större under denna fas, antagligen beroende på vilka psykologiska försvarsmekanismer vi är utrustade med.

För egen del blev det aldrig något återfall och nu flera år senare är jag övertygad att jag kommer att förbli ”nykter nikotinist” resten av livet. Sådant är ju beroendet. Ingen nikotinist kan festaröka ibland eller ta en prilla nån gång då och då. Som alkoholist kan man inte ”normaldricka” igen. De som kan det, har inget beroende och då kan man verkligen ifrågasätta varför de ändå fortsätter missbruket. Lider dock av varierande men emellanåt relativt svår sömnbrist som uppstod under abstinensfasen och som inte vill försvinna. Så här sitter jag nu. Inte ens fullmåne att skylla på.

……..men, tänk de som ägnar sig åt ett berusande missbruk eller ett missbruk som ger sköna kickar………..då fiinns det ju verkligen något att längta till, inte bara hålla abstinensen borta. Lite sömnsvårigheter blir smått i det sammanhanget.

Sommaren känns väldigt avlägsen.

Avlövat

Slirigt

De ledande sjukvårdspolitikerna i Sörmland skriver insändare i Eskilstunakuriren idag. De påstår att de satsar 16 miljoner på ST-läkare i allmänmedicin i budgenten för den nya ”Vårdval Sörmland”. Denna statsning ska minska behovet av hyrläkare framöver. I princip är det ju sant att om man utbildar nya allmänläkare så bör behovet av vikarier och dyra sk hyrläkare minska i framöver.

Nu plötsligt verkar det som att primärvården inte kunnat anställa ST-läkare tidigare. Problemet har under massor av år varit att hitta intressenter till alla tjänster som finns för ST-läkare, inte att finansiera dem. Dessutom finns det massor av exempel på att tjänstemännen inte agerat snabbt nog när det finns intresserade till ST-tjänster och när de inte har fått kontrakt så har valt annan klinik eller allt som oftast annan ort.

De ”nya” miljonerna är inte nya pengar, de ska bara ge ersättning till vårdcentralen så man kan anställa vikarie (=hyrläkare) när ST-läkaren tjänstgör på sjukhuset (vårdcentralen betalar ST-läkarens lön även under sjukhustjänstgöring). En hyrläkare kostar ungeför 3 gånger mer än en ST-läkare. Alltså, plötsligt finns det en begränsning i hur många ST-läkare man ”har råd” att utbilda när det nu finns en begränsad, fastställd summa pengar. De vårdcentraler som anställer ST-läkare ska slåss om de ”nya” pengarna. Det blir ju inte på något sätt mer attraktivt att bli ST-läkare i Sörmland efter årskiftet och de ”nya” pengarna kommer inte att göra det mer attraktivt för vårdcentraler att anställa ST-läkare då ersättningen är så låg att ersättare (hyrläkare) inte kommer att kunna tas in som vikarie. 

Socialstyrelsen har beslutat om en ny målbeskrivning för ST-läkare i allmänmedicin och som togs i bruk för något år sedan. Det finns många kloka förändringar i denna. Bland annat flyttas fokus från sjukhustjänstgöring till kurser och utbildning på vårdcentral. Dessutom är det nu obligatoriskt att skriva ett vetenskapligt arbete och därmed gör någon form av projektarbete.

Här missar man också målet, när man ändå väljer att ge ersättning endast för sjukhustjänstgöring, inte för annan utbildning och arbete under projektarbete.

Det förefaller som om man medvetet väljer att minska vårdcentralernas ekonomiska möjligheter till att anställa ST-läkare då man väljer en ersättningsmodell som i det närmaste motverkar sitt syfte.  Det är återigen ett bevis för att politiker inte ska styra sjukvården när intresset inte ligger i att ge medel till bra vård utan att göra politiska manifestationer.

Sakta med säkert försöker jag nu åter smyga in på arenan. Den digitala floden av ettor och nollor strömmar åter. En och annan tvåa stör ibland och med allmän försiktighet och snällhet ska  jag försöka blidka systemet till medgörlighet.

Summering: En dag blev Stentorps lap svart. Några månader tidigare hade garantin gått ut. Boring.

Åtgärd:  Alt 1: Att återgå till den stationära pc´n som var ny för mycket länge sedan och som nu återfinns som kontorsdator på Lilla Hotellet. Quite boring too. Alt 2:Att laga den svarta. Det känns nödvändigt. En nästan ny datorsom är trasig  måste lagas förstås, man kan dock räkna med några veckor. Alt 3: Köpa en ny. Alt 2och 3 går att kombinera.

Så blev det, alt 3. En blev två, fast en var trasig. Sen tog jag ur batteriet ur den trasiga och då fungerade den också???!!! I samma ögonblick blev jag ohyggligt trött och bestämde mig för att den saken tänker jag inte diskutera mer.

Så vips blev Stentorp med 2 datorer (den gamla stationära på Lilla Hotellet gick förstås sönder, vilket är en annan historia med en sömnlös natt som följd, men allt för att bibehålla jämnvikten).

Ingen större skada har skett förutom att det har gått en massa pengar helt i onödan. Å andra sidan hag jag ”bloggpausat” som var helt nödvändigt som EvaPeva så klokt påpekat.

Denna vecka åtnjuter jag kunskapsinhämtning på kurs/konferens/vetenskapligt möte i Uppsala. Specialistföreningen i allmänmedicin håller årsmöte och det bjuds på allsköns vetenskap. Jag njuter av både det ena och det andra.

Det är svårt att illustrera allt det goda så det blir axplock från Uppsala.

No comments

Hotellutbudet imponerar, En för varje hårtyp?

Schampoo även för den grå och glesa?

Mecka!

Stentorp lider av datafel, digitalt haveri, oåtkomlig näthimmel.

Är kort och gott på service.

Tills vidare hoppas vi på AIK !

Efter en dramatisk morgon med bilbärgare, försening och allmän stress så är bilen nu ikväll åter i finfint skick. Det var ett enkelt elfel på en fönsterhiss som orsakade hela haveriet. Väl på verkstaden fick jag dessutom en skaplig lånebil, en helt ny BMW 520. Jag har nog aldrig åkt i en liknande bil, plötsligt förstod jag vad komfort kan innebära. Intressant upplevelse och inte alls oangenäm. Och det hade inte alls gjort något om de inte hade lyckats fixa till min bil på några timmar.

Hur det det med fingret? Jo, det stora bandaget var smutsigt och jag bad en bra syster om plåster. Hon tyckte efter en mycket snabb bedömning att såret gott kunde luftas ett tag och jag borde tvätta med tvål och vatten. Jaha ja, så fick det bli. Funkade i ca en kvart, tills jag glömde bort alltihop och skulle skriva recept och nån remiss.  Det häftiga tangentknackandet gav upphov till nytt blodvite när såret sprack upp och tangentbordet är nu i behov av rengöring. Tanklöst.

Mini mot blodvite 1-0

Den sorgligaste dagen på året är idag, dagen då det blir vintertid. Sorgligaste av praktiska och sentimentala skäl. Det blir mörkt redan tidig eftermiddag så med normal arbetstid blir all uteaktivitet förpassad till lediga veckoslut. Vintertid påverkar på så vis motionsmöjligheterna. Det är dessutom sorgligt att mörkret härskar och att det blir allt värre och vintern står redå att stationeras just här, alldeles snart med snö och mer kyla. Med detta i minnet så ägnades dagen åt ”höstaktiviteter” som uppeldning, insamling och ihopplockning och nedklippning. Det sistnämnda orsakade blodvite när häcksaxen kom åt höger långfinger. Bandaget orsakar skrivsvårigheter eftersom fingertoppen har blivit klumpig, stor och känslolös. Ideligen blir det fel tangenttryckningar.

Till råga på allt besvär med fingertoppen så blev det elfel i nya fina Minin. Den går helt enlkelt inte alls att starta. Alla varningslampor verkar försöka uppföra en ljusshow, det mesta blinkar lite hur som helst. Har plötsligt fått se en massa nya symboler och nya färger på instrumentpanelen. Till slut så lös en gul indikator som föreställde en bil som var upplyft högt upp i luften i någon slags upphängningsanordning. Motorn hade då inte gett ifrån sig minsta antydan till att starta, och med risk för att bilen skulle lyftas upp i luften så la jag ner. Då upptäckte jag att det inte gick att få ut nyckeln ur startlåset, inte heller att låsa bilen. Där får den stå, och det känns en aning vanskligt, men ingen kan ju sno bilen i alla fall.

Glädjande nog så ingår Mini-assistans i köpet. Man bara ringer och någon kommer och hämtar bilen. De ska få det uppdraget i morgon bitti. Sen får vi se vad som tar längst tid, läka fingertoppen eller få Minibilen körduglig.

Spänningen fortsätter……