Stentorp

som en sjukdom på nätet

Vägsamfäldighet

är nåt för oss på landet. Vi lever i periferin kan man säga. I vårt fall har föreningen en ansenlig social betydelse, det egentligen enda gången vi grannarna har anledning att träffas. Allt sker traditionsenligt med årsmöte hemma hos ordförande som bjuder på smörgås och kaffe när mötesformaliteterna är avklarade, vilket brukar gå snabbt. Årsmöte är kanske lite väl mycket sagt, det sammankallas till möte när föreningen är i behov av ekonomisk förstärkning och medlemmarna ska debiteras. Under de fyra första åren på Stentorp var vi mycket tveksamma till om det överhuvudtaget fanns någon förening eller det bara var nåt det pratades om. Vi väntande och väntade på inbjudan….. Vi blev lite oroliga till slut, ”tänk om de glömt oss och de plötsligt kommer på det och debiterar retroaktivt”. Men, så, till sist, så var det dax. Den gången blev vi nog skyldiga totalt ca 600 kr.

Det har varit några möten sedan dess och samvaron blir allt trivsammare.  Sedan något år innehar jag nu mitt livs första uppdrag som revisor. På så vis har jag blivit insatt i kostnader för sandning, grusning, plogning, dikning, vägpinnenedsättning och vägpinneuppdragning. Dikesröjning, vägbreddning och siktröjning. Nu vet jag dessutom en del om gnälliga mjölkbilschaffisar, vildsvinsjakt och fodermajs.

Resultatet av kvällens årsmöte var omskakande. Ordförande avgick. Av åldersskäl. Som väl var trädde den återinflyttade sonen in som ersättare. (Mycket oklart med hur stor frivillighet v/s familjeplikt han åtog sig det uppdraget) Han såg något nervös ut. Eftersom vi har väldens mest snälla vägförening där alla betalar sin räkning, medlemmar själva gör jobbet, ingen debiterar mer än den faktiska kostnaden och man för en ordentlig gammaldax kassabok. Så det ska nog gå bra även för den nye.

19 april, 2010 Posted by | Livet på landet | 6 kommentarer