Stentorp

som en sjukdom på nätet

Montag

Lider just nu av stort rock´n´roll-behov . Har favoritbloggar, ”someone ate the only good thing in my life”, ”sånger från nedre botten och ”alla smutsiga detaljer” som ger mig näring. Alla har de ett ganska anmärkningsvärt stort intresse för musiken från 78-82. Jag har också det. Har en massa singlar och LP från den tiden, samlar och vårdar som det vore mina barnbarn. Smyger ibland in på skivbörsar i storstan och kollar vad rariteterna betingar för värde. Inte för att jag någonsin kommer att sälja, utan mer för att stärka lusten att fortsätta vårda samlingen. Mycket är ju egentligen inte alls bra och allt som är bra finns återutgivet och massor finns på Spotify. Så varför samla? Nostalgi förstås, eller något mer?  Blir därför så glad över att ta del av andras förhållande till samma musikera. Det finns en hel ny generation som tillhör entusiasterna, bra, det minskar lite på ”gubbkänslan”

Just nu är Bauhaus favoritet. Dark entries, In fear of fear är härliga titlar. Goth-rockarna kan vara lite skojiga i sina attityder. Det är väldigt svårt att höra äkta depressioner i låtarna.  Men det svänger.

Och jag slipper tänkar på alla dumheter som omger oss och ger mig en kvävande känsla allt som oftast.  

Jag vill inte att man plockar fjädrar från levande fåglar, det är självklart djurplågeri.

Jag vill inte att folk ska bli dödade för att man skriver SMS och kör bil samtidigt.

Jag vill inte att småflickor ska bli uppraggade av kåta gubbar osv osv osv.

Det händer bra saker också, det tar vi en annan dag.

3 februari, 2009 Posted by | Rocken, Vardag | , , , | 3 kommentarer

Analog-digital-vinyl på CD, en nostaligisk framtidsfundering

Den ena ger det andra på nåt sätt. Berättat om Spotify och hur skoj det var att hitta en massa musik, precis direkt när man vill höra just den låten. Berättade för en kamrat om den nyfunna glädjen. ”Får du aldrig nog?” blev kommentaren. Jag: Nähä, inte alls. Mycket vill ha mer. Efter att ha rotat i det digitala arkivet så kom jag på att jag har en hiskeligt vinylsamling. Då blev jag sugen på den, 80-talare fanns det gott om på Spotify, men också på vinyl hemma på Stentorp. Just nu snurrar en live-LP med Bauhuas, full med knaster och eget liv. De tysta partierna knastrar nästan så att musiken inte går fram. Produktionen skulle inte passera 2000-talets digitala filter. Nostalgiker, jag ?? Jo, men visst. Det är bara att erkänna. Fast jag älskar 2000-talet också. Det är perspektiviet som är skönt. Det lät ju så bra på 80-talet. Då kunde man lyssna på en 60-talsinspelning i mono och skratta lite åt hur burkigt det lät, för att inte tala om stenkakorna. Då slår det mig: Hur blir det om 20 år. Man kan ju inte förmoda att utvecklingen stagnerar(möjligtvis gör jag det), då kommer ungarna att skratta åt det dåliga ljudet på musiken från 2009. Det blir spännande. Många var ju tveksamma, en del totalt negativa till CD´n, vissa vägrade köpa digital musik, det tränade örat skulle kunna höra mellanrummen melllan ett och nollor.  En annan skön skröna jag hörde vara att efter kanske 10 år så raderades CD-skivan av sig själv….. Måste plocka fram de första CD-skivorna från slutet av 80-talet och kolla. Kanske bara är nollorna kvar.

vinyl

Hittade en fin vinyl ”motivlackad”. För samlare var dessa en glädja att få äga. Det var alla tiders det!

18 januari, 2009 Posted by | Helg, Rocken | , , , | 4 kommentarer