När hjärnan vill

Uppehåller mig vid det här med den eviga vintern.

Så här en liten bit in i mars så gör sig vårkänslorna allt mer påminda. Det är då det lätt blir en kollision. Eller rättare sagt, det blir nästan omöjligt att bo med en katt som nattetid vanligtvis är utekatt så här års. Svenne är visseligen deballerad (=kastrerad) men inte alls hormonneutraliserad. Inte alls. Han skriker hela nätterna och vill ut. Tills han kommer ut och för femtioelfte gånger upptäcker att det är minus 10 grader ute och dryga metern snö. Utebesöket brukar bli ca 2½ minut, sen skriker han så pass att inte en enda människa med ett uns fungerande hjärta kan motstå att släppa in honom igen. Sen lider stackas Svenne kraftigt av sitt begränsade guldfiskminne och gapar snart att han vill ut igen. Så är nätterna på Stentorp. In och ut….. Nu har han dessutom börjat fälla sin vinterpäls så hans kropp tror tydligen på våren.  

   ddddddddddddddsewwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwWWWWWwwww  

(svenne ligger i mitt knä och försöker uttrycka sig i skrift och tvätta pälsen samtidigt, han tar dessutom taggat inlägget på sitt eget sätt)

Det är inte utan att man kan känna igen sig en aning i Svennes vårkänslor.

Fö så lovar SMHI töväder på onsdag.

 

1:a mars och våren SKA vara här.

Funderar på om det finns något ämne förutom snöeländet som känns angeläget. Har efter flera timmar inte kommit på nånting!

Kan bara nämna att jag har grym träningsvärk efter gårdagens takskottning. I magenmusklerna! Knäppt. Idag är det i princip lika mycket snö på taket igen. Grrr 

På hemvägen fick Minin agera snöplog och den klarade närmare en halvmeters snödjup. Inte illa för en minibil och det är mer än vad tågen klarar.