Rock´n´roll är livsfarligt

Söndag kväll betyder för mig ofta rock´n´roll. Det strävsamma rockbandet lever och lever och lever (ingen har väl missat länken till ”Human gas” på blogrollen). Överåriga rockrävar borde man säga. Så länge vi inte diskuterar ålderskrämpor (som jag och även de övriga i bandet tror jag, är helt befriade ifrån, ialla fall på söndagskvällar) så känns det helt OK. Vi stänger helt enkelt av hörapparaterna och kör på känsla. Vilken känsla sen. Idag hade Pelle dammat av ”I wanna be your dog”, Iggy & the Stooges gamla örhänge. Man kan ana ett visst drogbruk i samband med orginalinspelningen, eller i alla fall mixningen. Låter helt overkligt. Det är samma ackordföljd i hela låten, så den funkar nog bäst med ett illegalt rus. Fast det är ju inte alls aktuellt för oss stadagade mellanålders män förstås. Vi spelar bara, även knarkarmusik tydligen. Fick till en Ramoneshit också, ”KKK took my baby away”. Ramones var egentligen ett mycket märkligt band. Spelade 3-4 ackordslåter i samma 4-taktstempo i 20 år. Ändå med lite variation. Sångaren Joey var ytterst liberal, gitarristen Johnny konservativ och var fascinerad av vapen och bassisten Dee Dee var manodepressiv och knarkade hej vilt. Joey skrev låten ”KKK took my baby away” efter att konservativa Johnny hade tagit Joeys flickvän ifrån honom. Låten finns på deras 7:e album, de spelade in låten på skiva och spelade den live, och fortsatte att spela tillsammans i 15 år.  Fast de lär inte ha pratat med varandra. Kul sätt att umgås… Alla 3 är för övrigt döda, 2 av dem i cancer ! och Dee Dee i trolig överdos.

Rockkarriär är inte att rekommendera om livet ska bli långt, varierande, utvecklande och socialt stimulerande.

 

Vi som har åldern inne minns väl vad Sivert Öholm tyckte om ”WASP” eller vasp som de så klämmigt blev omdöpta till.  

Rock´n´roll är livsfarligt!!

Bevara Berlin, Bowie och Blixa

Herr Gradvall har intervjat både Bowie och Iggy. Han skriver det mot slutet av artikeln, med stora bokstäver, ville nog att det skulle framkomma redan i rubriken. Frågan är om inte Gradvalls nära samröre med mästrarna ger lite extra trovärdighet. Om det är något jag ångrar är att jag inte var född lite tidigare och var i Berlin 1977 (fast gärna samtidigt i London oxå, svårt val, men det kvittar ju, i fantasins värld behöver man inte välja, fast har aldrig riktigt ångrat att man missade punken födelse, musiken blev bättre efter något år). Berlin, europas kulturella centrum, 1977. Höll den statusen länge, en av de mest mytomspunna städerna. Vet inte riktigt hur det är nu efter murens fall. Själv missade jag inte bara Berin -77, missade stan helt o hållet. Alltid velat gå på gaybaren på Hauptstrasse. Har mina egna föreställningar om hurdana människor som hänger där. Om Blixa Bargeld vore gay hade han säkert varit en av stammisarna. Sen hade jag stannat kvar några år. Hängt med Einsturzende Neubauten. Enligt Gradvall är inte konsumismen en religon i Berlin. Låter bra. Det gällde nog inte för forna tidens Östberlin som jag däremot lyckades hamna i flera gånger, på genomresa, men ändå. Där hade människor kunnat döda för lite shopping. 

I somras gick jag med Low i lurarna under tidiga mornar på Söder, gata upp och gata ner, fick inte riktigt in känslan (har i ärlighetens namn aldrig riktigt förstått den plattan) men nu förstår jag varför. Stockholm är inte Berlin. (Station to station funkade dock alldeles utmärkt, och självklart Heroes).

Jan, du har inte förgyllt mig med så mycket i livet, men din exposé över Berlin har satt guldkant på min fantasivärld. Lust for life………..