Montag

Lider just nu av stort rock´n´roll-behov . Har favoritbloggar, ”someone ate the only good thing in my life”, ”sånger från nedre botten och ”alla smutsiga detaljer” som ger mig näring. Alla har de ett ganska anmärkningsvärt stort intresse för musiken från 78-82. Jag har också det. Har en massa singlar och LP från den tiden, samlar och vårdar som det vore mina barnbarn. Smyger ibland in på skivbörsar i storstan och kollar vad rariteterna betingar för värde. Inte för att jag någonsin kommer att sälja, utan mer för att stärka lusten att fortsätta vårda samlingen. Mycket är ju egentligen inte alls bra och allt som är bra finns återutgivet och massor finns på Spotify. Så varför samla? Nostalgi förstås, eller något mer?  Blir därför så glad över att ta del av andras förhållande till samma musikera. Det finns en hel ny generation som tillhör entusiasterna, bra, det minskar lite på ”gubbkänslan”

Just nu är Bauhaus favoritet. Dark entries, In fear of fear är härliga titlar. Goth-rockarna kan vara lite skojiga i sina attityder. Det är väldigt svårt att höra äkta depressioner i låtarna.  Men det svänger.

Och jag slipper tänkar på alla dumheter som omger oss och ger mig en kvävande känsla allt som oftast.  

Jag vill inte att man plockar fjädrar från levande fåglar, det är självklart djurplågeri.

Jag vill inte att folk ska bli dödade för att man skriver SMS och kör bil samtidigt.

Jag vill inte att småflickor ska bli uppraggade av kåta gubbar osv osv osv.

Det händer bra saker också, det tar vi en annan dag.

Axelband, rockens grundbult

Kamrat PeO kör utvikningstema på sin blogg, den ena snyggare bilden (på sig själv) än den andra. Nå, inte helt färska, men ändå. Måste tycka att det är lite modigt. Jag har en bild på en plastfågel som ID-foto. Mesigt. Därav bytet. Vem vet, snart blir det nakenbild……nej, jag lovar, det var bara på skoj.

Rock´n rollrepetitionerna gick vidare i helgen. Vi tror på rocken som livskamrat, en odödlig vänskap och nödvändighet. Inte alltid lika kreativa rep som sist. Bilden ska illustrera att påhittighet är livets ledstjärna. Plötsligt drabbas bandet av axelbandsbrist. Hade haft 2 gitarrer på reparation (tack First Music, som ofta har förståelse för mina nostalgiska önskemål om att inte byta bort ett totalt havererat gitarrcase (=fodral)):-))bara för att det inhandlades 1979!), i det gamla caset låg axelbandet. Där låg det och man kan inte rocka utan axelband. Inte en chans. Elgitarr sittande. Fånigt. Bättre att bygga eget än att vara utan.  Tyvärr resulterade byggandet i ett avskuret finget (trummisar behöver inte 10 fingrar som väl är)

Svart sopsäck kan byggas om till axelband. Tyvärr är hållbarheten begränsad till ca 7-8 min hård rockande (hårt av 40+are) Fö är denna gitarrist upphovsman, till Human Gas (låten alltså).

Axelbandet är återfunnet.

Rocken återfått sin grundbult.

Tryggt vankar vi vidare i nostalgins tecken

Allt från -79 är bra !