Sjukvård och barhäng

Vad har hänt idag då? Värt att kommentera är lite knas från sjukvårdspolitiken igen. Man har sagt att ”det är så dyrt med hyrläkare”! Jo, det visste vi. ”Det ger dålig kontinuitet”. Jo, det beror naturligtvis på hur länge varje hyrläkare stannar. ”Det ger en dålig kvalitet” Det kan mycket väl vara så, men det beror på kompensen hos den läkare man hyr in, förstås.

Nu är det valår och då måste man göra något åt sånt som sticker i ögonen som t.ex. hyrläkare. Nu ska det bli storsatsning. Så för att råda bot på problemet ska man låta komplediga sjukhusläkare få vikariera på vårdcentraler.

Då ser jag bara att man löser ett av problemen, nämligen att det blir billigare. Kvaliteten blir knappast bättre, de läkarna är under specialistutbildning till en annan specialitet än till allmänläkare kan knappast jobbet på vårdcentralen särskilt bra. Någon förbättring av kontinuiteten blir inte heller eftersom läkarna förväntas vikariera under sin kompledighet, alltså nån vecka då och då. För min del kommer det att innebära handledning av ytterligare en ickespecialist på vårdcentralen som alltså tar tid från mitt patientarbete.

Nja, där får ni nog tänka till lite till. Eller rent av fråga professionen om hur man bäst kan lösa problemet. Fast det ses nog som ett fullständigt uteslutet alternativ.

Dagens riktiga glädjeämne stod min käre make för. Det är vanligt förekommande i och för sig, men idag var det av det lite ovanligare slaget. Jag fick en present, det händer också i och för sig då och då, men idag var det av det mer oväntade slaget.

En utebar. 

 

Flemme var naturligtvis första gästen. Och, jo, den var dessutom fylld med finfin ale !!

Tjusig eller hur. Barhäng på altan, det kommer att bli grejer det. Barinnehållet kan man dessutom bestämma själv. Helt underbart. Möjligen blir pubquizet en aning förutsägbart…

Avslutet.

Ägnat största delen av eftermiddagen och kvällen åt att packa. Tänkte att det inte var så mycket, att det skulle gå ganska fort. Ner med alla böcker i kartonger, sortera papper, det mesta kan kastas, resten sorteras och så lite småplock som ska ner i kartonger. 2 flyttkartonger måste räcka. Tänkte från början att 1 räcker, men anade snart att, ja ni vet, det blir ofta mer än det kan verka från början.

19:30; 2 fullpackade flyttkartonger med böcker väger grymt mycket. Gick ju knappt att få ut ur rummet. Hittade en vagn att köra kartongerna på. Självklart spack den ena när jag lyfte upp den. Blev trött och märkte att jag var kolossalt hungrig. Och allt som inte fick plats, hade behövt minst 2 kartonger till. Lite sorgsen lämnar jag mottagningsrummet 19:55 i en enda röra. Massor kvar att packa, sortera och slänga. I morgon ska jag säga hej då till alla. Några har jag slagits med i 8 år. Är mentalt väldigt förberedd för avslutet, har gett upp alla ambitioner för det gamla jobbet för länge sen. Försvann samtidigt som jag bestämde mig för att byta jobb. Sista tiden har till och med varit riktigt plågsamt, vill bara att det ska ta slut. Det är nog bara separationsångest som ter sig lite märkligt. Eller bara avsaknad av engagemang som plågar. Fast nu har jag höga tankar om mig själv, det handlar nog mest om att det är jobbigt att behöva säga för hundrafemtiofemte gången att; nästa gång får du träffa någon annan för att jag ska sluta. Eller få svara på; varför ska du sluta? Vem ska vända mig till nu?

Det är en hel drös med människor som jag lärt känna genom åren. Känner deras familjer, sjukdomar och det är lätt att möta dem igen, att snabbt hamna i ”rätt tonläge”. Familjeläkare, jag tycker det låter fint och jag tycker det har sin poäng. Men kontinuitet har blivit helt omodernt. Även medicinsk kompetens är sekundärt. Ledordet är tillgänglighet, även om det är lite på väg ut nu när valfriheten seglar in som den nya frälsaren. Lite konstigt hur det varierar. För inte så många år sedan var det viktigaste att man hade ”sin läkare”. Läste idag i lokaltidiningen att jag ska ägna mig åt att avlasta akutmottagningen, för att väntetiderna där är alldeles för långa. Jag som trodde att jag skulle ta hand om befolkningen med deras sjukdomar och besvär. Så tokigt, jag som missade administrationskursen på läkarutbildningen. Tänkte nog inte på att jag i framtiden ska ägna mig ått att lösa akutmottagningens problem istället för sjukvård. Jaja. Det är bara att anpassa sig. Det är många som vet hur distriktsläkare bör jobba och vad de ska ägna sig åt. Vi ska också jobba mer på kvällstid för att öka tillgängligheten. Va bra. På min nya arbetsplats kommer jag att var den enda anställda läkaren, av 8 tjänster. Om jag jobbar både dagtid och kvällstid, blir ni nöjda då? Rekrytera fler? Jo, det jobbar man också med. Någon, någonstans. Brukar alltid handla om att göra rekryteringsresor till Polen, Grekland eller Spanien. Konstigt att man aldrig på riktigt har försökt rekrytera de unga läkarna som redan finns på plats och redan kan svenska. Varför inte försöka göra primärvården så attraktiv att läkare frivilligt vill ta anställning och utbilda sig till distriktsläkare?

Skitenkelt. Då måste man låta primärvården få sköta sitt jobb. Det går ju inte, det måste alltid finnas någon som ska avlasta den ”riktiga” sjukvården på sjukhuset och någon som alltid ska stå till tjänst och på något underligt vis alltid vara uppdaterad med den senaste kunskapen utan att behöva avsätta tid för fortbildning.   

Hyrläkare är lösningen. Jobbar hur mycket som helst (tar förstås väldigt bra betalt), ingen bryr sig om deras kompetens (så länge inget går fel). Dyrt, tja, de kan ju till och med jobba för 2. Så det kan nog gå ganska jämnt ut. Inte tjatar de om arbetsmiljö, fortbildning eller svårigheter att nå medicinska mål. Kontinuitet, kvalitet och bemötande blir underordnat tillgänglighet. 

Fiffigt.