och till slut…..On the road, prt 3

Nu är allt på plats. På Kocksg. Som lantis känner jag mig mallig, mallig över att få känna SOFO-doften, att få andas samma (använda) luft som Doktor Kosmos (som lär repa i samma källare), att få vara en liten del av…

Fast allvarligt talat. Livet bakom en stolpe ger mer att önska.

Marshall på snedden bakom den blå stolpen.

Alla är lyckliga, nej bandet heter inte Kent (de flinar ju aldrig på bild, utom i QX).

  

Pettan åtnjuter toalettfasciliterna, här klättrar man alltså upp på toan. Det finns ett handfat, högt upp på väggen. Vatten- och avloppsrören verkar gå lite hur som helst, så det ska bli spännande att vrida på kallvattenkranen.

Men jösses vilken ljuv musik som kommer att ljuda!

The most stubborn band in the world (TMSBItW) – On the road, prt 2

Som lovat så kommer här del 2 av TMSBItW´s roadtrip. Från Solna till Kocksgatan.

Här har vi Marshall´s resa till nytt tillhåll. 

On the street

Passar på att mingla

3 djupa andetag, sista stunden innan förpassningen till källaren. För hur lång tid vet ingen…..  

Nere, ska bara lyftas in.  I morgon del 3; ”Allt och alla är på plats”.

The most stubborn band in the world (TMSBItW) – On the road, prt 1

Historien om världens mest envist namnlösa band är lång. Ca 20 år. Det har varit fler byte av replokaler än spelningar…..

De sista åren har det harvats i AIK´s webradiostation som nu är nedlagd.  TMSBITW fick foten, igen.

Så nu var det dax igen för… ”on the road”

Del 1. Packning.

I morgon: Marshall on the road.

Mognar Pimme??

Läser så sällan som möjligt intervjuer med musikartister. De är ofta nästan ännu klyschigare än intervjuer med sportfolk. Ibland läser jag med skadeglädje, ni vet, när de är härligt fyllda med töntsvar. Fast idag var jag seriöst intresserad och läste intervjun med Thåström i DN med största intresse. En total sann hjälte som följt mig sedan 1978. Det är inte ofta herr hjälte uttalar sig. Han har fortfarande en massa nerv och energi och mer är på gång. Spännande. När det med tydlighet framkommer att mannen är 52 blir jag emotionellt nervöst osäker och något nedstämd. Ingen rockartist är bra efter 50. I rimlighetens namn borde det innebära slutet och intervjun är nostalgi. Möjligt och tänkbart, men det är helt fel. Alla som är yngre än Pimme är unga. För alltid!!

Jovisst, det var faktiskt ännu bättre 2007. Som 50-åring, och jag känner mig som en unge pojke….

Informationssamhällets kollaps!

Så dumt, jag som trodde att vi levde i upplysningens tid. I ett samhälle fullt av kunskapstörstande människor som vill att vetenskapen ska lysa som en ledstjärna. Så tokigt. En gulligt firma; BAM-consult, ger årets karriärstipendium till….jo just, precis hon. Zarah Öberg. Hon som påstår massa lögner och felaktigheter om välkända fyiologiska mekanismer. Som EskilstunaKuriren glatt och okritiskt publicerar. Kolloidalt silver och en massa annan skit. Så gick det med den upplysta världen. Platt fall.

New York Dolls

Jag bestämde mig redan i måndags för att nästa inlägg ska vara en stor hyllning till New York Dolls. Otroligt vilka banbrytare. Till och med Bowie var blek i jämförelse, även om de kanske aldrig spelade i precis samma liga.  Jag köpte nog första plattan i 14-årsåldern. I perioder har jag inte haft dem allra närmast mitt hjärta. Alla liveklipp ger bandet en helt ny dimension så om nån missat så är det dax att återupptäcka. Fast nu är de ju mestadels döda. Kvittar väl inte direkt men trycket från -73 kommer i alla fall inte igen. Alla återupplivningsförsök till trots.

Jaha. det var det låånga hyllningsinlägget till NYD. Man kan ju förlänga texten, fast det skulle inte tillföra något. Jo, förrästen, Morresseycitatet i Looking for a kiss är värt att beakta ”New York Dolls var mtt livs första emotionella upplevelse” (fritt översatt och fritt tolkat)

Så nu var det klart!

Här är ”Jet boy” och ”Looking for a kiss”.

 

Vilodag

Söndag är vilodag. Sov i Stockholm och åtnjöt lyxen att få läsa söndags-DN på en söndag. (som annars är en liten nackdel med lantlivet). Det var dessutom en ren fröjd att få läsa Karin Bojs krönika. Hon förintar bland annat alla ”vaccinationer är såå farligt”-idioter! Fast det är ju välkänt att fakta inte biter på dessa stollar. Men det var en bra start på dagen. Resten av dagen har gått i samma anda, Plyms hemlagade köttfärssås, övningskörde med min favoritguddotter, som närmar sig flygfärdighet snabbare än man kan önska. Vandrade på Skånegatan och kan konstatera att stadsdeln runt Pet Sounds förändras snabbt. Vinylskivorna som återtar den gamla anrika butiken. På gatan utanför hänger häpnadsväckande trendiga småbarnsföräldrar. Att det är supertrendigt med EKO-käk är uppenbart. Det har öppnat flera Deli med svindyra närproducerade muslin och ostar. (Osten ”Åsbergets Blå Astrid”, liten bit för 100 spänn smakade fö inte ett smack!!) Tyvärr för lite Fair Trade för att helt tillfredställa min smak. 

Det var dessutom bra med en vilodag, vardagens A(H1N1) tär på krafterna. Det är för många sjuka och för lite vaccin, för många som vill veta, allt för mycket, som vi inte kan svara på.   

Igår var det desto bättre, Plymen firade födelsedag och det var kalas! Grattis!

 

Alla var där: till och med Dunderharen, EvaPeva

De som inte var där skickade glada tillrop!

Snickare och Dr Mental

Nu har han varit här, snickarn som ska bygga om badrummet.

”Räkna med 6 veckor”, allt måste byggas om, pumprummet, fönster, ventiler, allt ska ut och nytt ska in. Golvet ska rivas upp, nya avlopp. Nya rör. Inte bara lite ”stambyte” här inte. rörmokare, elektriker, kaklare måste kopplas in.  Hade räknat högt, fast det räcker knappast. Gammalt hus, gamla grejer. Det kommer att bli  grymt bra till slut. Kommer i vanlig ordning att missa ROT-avdrag. Privatfinanser har inte varit min bästa sida.

Är i alla fall lycklig över att gåtan ”Dr Mental” är löst.  En skön historia som en klok sjukgymnast ägnat tid för att lösa och var som var långt bättre än väntat. Vilken vän. Vågen.

 

Trånhems kvarn och såg

I 3 generationer har min familj drivit kvarn och sågverk, farfars far, farfar och sist min pappa. Jag gör ju som bekant inte det och jag tror i ärlighetens namn inte min far någonsin önskade att jag, som är enda barnet, skulle ta över. Han hade högre önskningar om mig. Tack och lov, det underlättade nog mitt liv. Kvarnen är från senare halvan av 1800-talet, sågverket från tidigt 1900-tal. Ursprunger från något som är ännu äldre. Antikt kan man säga. Allt kan drivas med enkel vattenkraft från å-dammen, diselgenerator finns (knappast för grön disel, host, host)  Hela bygget är beläget naturromantiskt vid mina föräldrars hus, intill dammen i Bräknån.

 

Min far är 75 år, pigg och kry, men han inser att det inte funkar att driva sågverk med uråldriga metoder hur långt upp i åldern som helst. Det börjar ta stopp. Framtiden har diskuterats flera gånger. Emotionellt är det svårt att tänka sig att sälja. Rent praktiskt är det svårt att tänka sig att någon vill köpa, framför allt någon som vill driva verksamheten vidare. Diskussionerna har alltså mest präglats av farhågor. Jag har nog ibland tänkt att köpa alltihop. Inte driva verksamhet, mest för att det ska bevaras och det skulle knappast fungera om jag inte flyttar ditåt. Blekinge har sin charm, vackert så det förslår, nära till skärgården och varma somrar. Men, nej, alltför orimlig tanke. Så det är bara att inse att jag inte kan bidra till bevarandet.

Idag berättade pappa att det har dykt upp en köpare som gav ett bra bud och vill göra snabb affär. Omvälvande. Sorgligt. Glädjande. Skönt, men framför allt mycket konstigt. 

 

Även det som förutsätts bestå måste förändras.

Allting går med elektricitet

En villaägares monsterproblem. Det kan ses som ett i-landsbekymmer eller lyxproblem, men att plötsligt inse att elleverantören skinnar en på en massa pengar gjorde mig inte alls glad. Inte ett dugg. Jag har av gammal ovana köpt strömmen av min elnätleverantör. Ni vet, som det var på sjuttiotalet, då det var som det var, och det kostade som det gjorde, och så blev allt fritt och alla insåg att elräkningen var fullständigt obegriplig och skulle man välja elbolag…….. Är man godtrogen idiot så betalar man och gör inget aktiv val.

Min elleverare har 3 !! gånger lurat på mig ett avtal där man binder sig till ett pris som man INTE får veta i förväg! Knäppt, eller hur. Det marknadsförs så här: Nästa års elpris bestäms av det genomsnittsliga inköpspriset under de 3 sommarmånaderna.” Det brukar alltid vara billigast att köpa in el på sommaren”. Alltså borde det bli ett bra avtal. Man binder sig före sista maj.

Konstigt nog så har det aldrig varit så dyrt att köpa in el på sommaren sedan de införde detta fiffiga avtal. Dessutom otroligt svårt att säga upp avtalet. Fast i våras så lyckades jag, från årsskiftet är jag fri.

Sen är det lite bökigt, vad ska man välja, fast eller rörligt? Hel- eller halvrörligt, eller bara rörigt? Miljöval eller Bra miljöval? Svan eller anka? Tur att det finns prisrunner osv. Kollar man samma bolag på elskling.se och elpriskollen.se så är det helt olika pris!

Har velat hit och dit i evighet, men idag gjorde jag slag i saken. Valde Godel.se. Som en välgörenhet och så blev det billigare, från 129 öre KWh, till 89 öre.

Från det ena till det andra.

På torsdag kommer snickaren som ska bygga om dasset. Stentorp ska bli med innedass och varmvatten. Bara skojar. Men det behöver fixas till och kaklas och sånt. Problemet är att det behöver byggas om helt och hållet. Mardröm. Säkert en månad utan toa.

Hjältar, musslor och hjärtan

Suger på en finfin Valpolicella. Makalöst gott, som ett efterspel.

Är imponerad av mina vänner som leker ”arga leken” med dumma människor på stan. Helt rätt. Tydlig tillrättavisning är vad som behövs. Jag känner mig helt bekväm i detta. Kanske ska börja åka buss (tunnelbanan finns inte i Eskilstuna) det är där alla möjligheter finns. Fast det dyker nog upp ännu fler möjligheter i bilen, där de verkligen dyker upp hela tiden, men ”arga leken” är nog inte lika framgångsrik som bilförare. …kan ses som olämplig.

Brakade lös på gymmet efter jobbet, trots vetskapen om vad som väntade där hemma. Musslor, älgstek och utsökt Valpolicella. Kollega Dr Falk inspirerade till musselorgie, Moules, kokta i vitt vin. Egentligen ganska löjligt att vi inte gjorde det till en gemensam sak, men men, så blev det. Hemkommen blev jag fullständigt nockad av dofterna. Älgen hade fräst i grytan. Vitlöken fräst. Tjenare, kan det bli bättre? Till och med kvällens gäst, Plymen, som tydligt deklarerade att musslor är inte är gott, kapitulerade en aning. Nu så här efteråt så vill jag bara göra om alltihop.  

 

PS: Hjärtan lät bra i rubriken men fick inte in ämnet. Förutom att hjärtat är full av kärlek av olika slag, dels till kära Håkan, dels till min ständiga inspirationskälla, Dr Falk. Och ni andra också förstås. Ni får hålla till godo ändå. DS

Arbetslöshet, epidemi och allmänt gnäll

11,4%  arbetslöshet i Eskilstuna, det är mer än dubbelt så mycket som genomsnittskommunen i Sverige. Det är bara 6 kommuner som har högre arbetslöshet. Bekymmersamt. Fast kanske inte så förvånande om man jobbar med mycket med psykosocial problematik, det är tungt i stan. Många människor som helt saknar visioner. Ett tungsinne som inte bara avspeglas i nedbrunna Stadshotell, segregering  och Hells angelsar.

Dystert gnäll, gnäll och gnäll.

När jag ändå håller på kan jag berätta att Nya influensan har fått grepp om stan. Pandemin är lös och nu ska alla beredskapsplaner upp till bevis. Vaccin är en bristvara och hysterin är på väg till nya nivåer. Ikväll brakade sjukvårdsrådgivningens telefon ihop och ingen kom fram på ett par timmar. Det är de som bokar till jourmmottagningen så den var tom ett tag.

Bestämde mig just för att bli gnällgubbe på heltid. Tänk, att bara få gnälla, hela dagarna. Skulle kunna klara det jobbet ganska bra. Då ingår det att man får rätt till att njuta av skadeglädje i lugn och ro.

När jag skulle tanka på hemvägen var det kö till bensinen. Då tränger sig en dam med en stor Honda-SUV före. Men jag har en liten bil, med den kunde jag tränga mig in emellan 2 bilar så hon inte kom ut förrän jag hade tankat klart. Det var kul. Ville dra ut på det länge. Till slut blev det ju fånigt. Fast det var kul.

Klingborn kommer och går igen

Ni minns Upsala Nya Tidning som i januari 1956 rapporterade om hur Upsalabon och försäljningschefen Bertil Ivan William Klingborn mirakulöst klarade sig utan en skråma, fast han krockade i Stockholm. Ni minns, den var ju han på Prästgårdsgatan, 9A. Nu kliver sonen Sören Klingborn in och bekräftar händelsen och berättar att fadern även gick under namnet ”den odödlige” eftersom han klarade ytterligare en krock, då med en älg. Nog ett gott gry i den släkten.

Sören: Här kommer resten av artikeln, med bild.

 

PS: Detta sammanträffande med familjen Klingborn försvagar knappast min känsla av att vara observerad på något sätt. DS

kl 02.35-03.10

 

Fram tills för några år sedan var jag ihärdig nikotinist. Minnet sviker en aning men uppskattar nu så här i efterhand genomsnittsförbrukningen till en halv dosa lössnus per dygn. Därtill portionssnus i mindre omfattning. Jag var i stort sett helt ogenerad inför att snusa publikt och tänkte ofta att ”det märks nog inte”. Tog motvilligt till de små påsarna i situationer där det verkligen inte alls passade att snusa löst. Eftersom påssnus innehåller påtagligt mindre nikotin så uppstår en lätt men kontinuerlig abstinens, tillräcklig för att bli lätt nervös, okoncentrerad och uppfyllas av längtan bort från situationen. Enda gången påssnus kändes helt godtagbart var i sängen, med boken och läslampan. Hur lätt det var att lägga ut snuset, släcka och somna. Mitt i allt detta var det inte tänkbart att sluta anväda nikotin. Inte när påssnuset gav abstinens, hur skulle det inte bli om man slutade helt? Blir generad när jag tänker på vilka övertygande men helknäppa försvarsmekanismer som fick mig att hålla på och tro på allt det där.

Är ännu inte helt säker på vad det var som avgjorde att jag en dag, helt ogenomtänkt men ändå övertygat plötsligt slutade med snuset. Vill tro att den starkaste drivkraften var längtan att bli av med något så meningslöst som nikotikbegäret. Att ägna sig åt ett missbruk som inte ger några särskilda kickar, ingen berusning och smakar ganska illa utan bara pågår för att hålla abstinensen borta är ju helt meningslös och ganska löjlig.

Den fysiska nikotinabstinens varar i ca 2-3 dygn, resten är psykisk abstinens som ofta är svår och varierande lång. Återfallsrisken är större under denna fas, antagligen beroende på vilka psykologiska försvarsmekanismer vi är utrustade med.

För egen del blev det aldrig något återfall och nu flera år senare är jag övertygad att jag kommer att förbli ”nykter nikotinist” resten av livet. Sådant är ju beroendet. Ingen nikotinist kan festaröka ibland eller ta en prilla nån gång då och då. Som alkoholist kan man inte ”normaldricka” igen. De som kan det, har inget beroende och då kan man verkligen ifrågasätta varför de ändå fortsätter missbruket. Lider dock av varierande men emellanåt relativt svår sömnbrist som uppstod under abstinensfasen och som inte vill försvinna. Så här sitter jag nu. Inte ens fullmåne att skylla på.

……..men, tänk de som ägnar sig åt ett berusande missbruk eller ett missbruk som ger sköna kickar………..då fiinns det ju verkligen något att längta till, inte bara hålla abstinensen borta. Lite sömnsvårigheter blir smått i det sammanhanget.

 

Avlövad och geggig

Sommaren känns väldigt avlägsen.

 

Avlövat

Slirigt