Höst, gift o Mona

Nu är det riktig höst på Stentorp. I princip nästan vinter. Kallt, ena halvljuslampan på bilen fungerar inte (billysen går bara sönder när det är höstmörkt), man hinner inte hem förrän det är för mörkt för att springa den goa rundan och få ur sig all skit. Får vänta till lördag. Fast det är konstigt, när man inte kan träna så är man sugen så det förslår, när man har planerat och/eller har tid att löpa eller gå till gymmet (stavas det med ett eller två m?) då kan man hitta 200 ursäkter för att göra nåt annat och slippa svettas. I morgon ska jag bli en bra människa, igen.

Vill illustera höstkänslan här i socknen.

      

Flemme har ”lagt ner”, lagt näbben i marken som vi brukar säga. Anders har krossat näbben, inte orkat tvätta skruden sen augusti. Det mesta på fallrepet, dekadansen i sitt esse.

MEN: för att vi inte ska deppa ihop.

Jag har fått välsignelse att visa bröllopet, ni vet när Mona gjorde de tu till äkta makar.

Trots att jag själv är lyckligt gift blir jag glad av att se när andra blir detsamma.

 

Världen blir bättre och bättre

Fick ett mail med beskedet: Vi har gift oss ! Partnerskap heter det ju så formellt, men det borde vara just giftemål. Jag blev så glad, en av mina allra bästa vänner. Förhållandet har pågått längre än jag varit gråhårig så egentligen var det ingen nyhet, men ändå. De har alltså bestämt sig för att vara lyckliga tillsammans för gott. Det är själva kärleksförklaringen, att de vill vara med varandra, en tillfredsställelse med livet som jag blir glad över för deras skull. Å så förrättade Mona Sahlin. Å ett väldigt vackert par. Å ett av de bästa bröllopsfotografierna jag sett. Det blir en papperskopia i ram. 

Är bara lite avundsjuk, nej förresten, är inte avundsjuk alls för att jag inte fick vara med. De klarade sig tydligen bra ändå.