Miniminimini

Amerikanarna är ju inte precis kända för sina små, bensinsnåla bilar. Med ett bensinpris på 5,50 SEK/litern så kan man köra omkring med sin husbil stor som en SL-buss och ha sin SUV eller Jeep på släp….

Så är det, men, det finns förstås smolk även i den fördomsbägaren. Kvittrade glatt när jag såg den första Mini Coopern i San Francisco (iofs inte den allra mest bensinsnåla småbilen, men ändå). Gladdes även av att se den andra, tredje och fjärde…. fan tro´t men Mini Coopern är helt enkelt en vanlig stadsbil i San Francisco och San Diego. Det är stil och klass det, tänker förstås den frälsta Cooper ägaren.

Hinner knappt hem förrän TV´n är full av Mini-reklam. Visseligen snygg och lite skojiga inslag, MEN, en liten skavank blev det allt i anseendet. Mini ska inte behöva visa TV-reklam eller vara en amerikansk folkbil. 

Associerar fritt, men hamnar hela tiden hos Thåström

Återkomsten, aspekt 1

Lider av tvivel och tvekan. Skrivkramp men har lust. Omtumlande hemkomst efter 3½ veckors amerikansk roadtrip. Hann till och med anpassa mig till vissa amerikanska egenheter som att ständigt dricka oftast mycket god lokalproducerad pale ale, dricka 3 liter kaffe utan att få ett uns koffeineffekt och att lämna mat kvar på tallriken.

Jobbat i 3 dagar, stenad och ofokuserad på koncentrerat koffein och återupplevt hungerkänsla flera gånger.

Under resan opassande nog grottat ner i Thåström. Inser att det är min hjälte. Läst den i stora delar helt värdelösa intervjusamligsboken som nyligen gavs ut och kom på att jag ovetande led av grav Imperietabstinens och prisade Spotify vars Thåströmutbud dög som abstinsbehandling.

Samtidigt som boken är tröstlöst trist, framför allt eftersom journalisterna är hopplöst ytliga och varje intervju börjar med samma sammanfattning: ”det började med 3 frustrerade Rågsvedsynglingar som bildade Ebba Grön osv…..”  Varje försök karln har gjort att närma sig media har slutat med ”och vad är din favoritfärg”-trams. Heder åt integriteten.

Viva le Pimme !

Mognar Pimme??

Läser så sällan som möjligt intervjuer med musikartister. De är ofta nästan ännu klyschigare än intervjuer med sportfolk. Ibland läser jag med skadeglädje, ni vet, när de är härligt fyllda med töntsvar. Fast idag var jag seriöst intresserad och läste intervjun med Thåström i DN med största intresse. En total sann hjälte som följt mig sedan 1978. Det är inte ofta herr hjälte uttalar sig. Han har fortfarande en massa nerv och energi och mer är på gång. Spännande. När det med tydlighet framkommer att mannen är 52 blir jag emotionellt nervöst osäker och något nedstämd. Ingen rockartist är bra efter 50. I rimlighetens namn borde det innebära slutet och intervjun är nostalgi. Möjligt och tänkbart, men det är helt fel. Alla som är yngre än Pimme är unga. För alltid!!

Jovisst, det var faktiskt ännu bättre 2007. Som 50-åring, och jag känner mig som en unge pojke….