Övertid, för vem??

Det måste finnas sjukvård tillgängligt dygnet runt, det är självklart. För de svårast sjuka. För olyckor. För riktigt akuta sjukdomar. Därför har vi skapat dygnet-runt akutmottagningar. För att just dessa personer som drabbas ska kunna känna trygghet. Inte för att snuviga barn ska kunna söka på jourtid för feber sedan några timmar, dessutom helt gratis. Nu har det blivit en rättighet och en valfråga. Ingen törs säga att öronvärk kan vänta till i morgon, feber hos småbarn behöver oftast inte antibiotikabehandlas.

Igår fick jag precis motsatta beskedet av min chef. Alla som vill ska ha rätt att träffa läkare även sent på kvällen. Det ska inte innebära att vi minskar verksamheten på dagtid. Läkarresurserna på kvällen räcker inte till utan vi måste vara fler i tjänst. Landstinget har handlat upp en rådgivningstjänst som ska betjäna med telefonrådgivning och kunna boka till vår jourmottagning. Fler och fler ringer för läkarbedömning, eftersom det är en ”jourmottagning” får man inte ha fullt. Rådgivningsbyrån bokar alltid fullt. Alla somvill ska få komma. Nu måste alla läkare arbeta mer kvällstid eftersom ingen kan hänvisa till dagtid för banala åkommor. Om det är fullt så söker de till akutmottagningen istället, där måste de ta emot alla som söker. Vi får inte minska dagverksamheten. Öhhh, blir det inte övertid då??

Är det inte något som är konstigt. Jobba mer utan att det görs på övertid. Ändå ska läkartillgänglighet finnas jämt. Vilken service ska vi ge medborgarna? Inte bara för de svårast sjuka, utan för att alla ska få välja när de ska söka.

En enkel man, tydligen med brister i matematik, men för mig går det inte ihop.

Idag är man kritisk till att läkare arbetar övertid.

Det är jag också!!   

Avslutet.

Ägnat största delen av eftermiddagen och kvällen åt att packa. Tänkte att det inte var så mycket, att det skulle gå ganska fort. Ner med alla böcker i kartonger, sortera papper, det mesta kan kastas, resten sorteras och så lite småplock som ska ner i kartonger. 2 flyttkartonger måste räcka. Tänkte från början att 1 räcker, men anade snart att, ja ni vet, det blir ofta mer än det kan verka från början.

19:30; 2 fullpackade flyttkartonger med böcker väger grymt mycket. Gick ju knappt att få ut ur rummet. Hittade en vagn att köra kartongerna på. Självklart spack den ena när jag lyfte upp den. Blev trött och märkte att jag var kolossalt hungrig. Och allt som inte fick plats, hade behövt minst 2 kartonger till. Lite sorgsen lämnar jag mottagningsrummet 19:55 i en enda röra. Massor kvar att packa, sortera och slänga. I morgon ska jag säga hej då till alla. Några har jag slagits med i 8 år. Är mentalt väldigt förberedd för avslutet, har gett upp alla ambitioner för det gamla jobbet för länge sen. Försvann samtidigt som jag bestämde mig för att byta jobb. Sista tiden har till och med varit riktigt plågsamt, vill bara att det ska ta slut. Det är nog bara separationsångest som ter sig lite märkligt. Eller bara avsaknad av engagemang som plågar. Fast nu har jag höga tankar om mig själv, det handlar nog mest om att det är jobbigt att behöva säga för hundrafemtiofemte gången att; nästa gång får du träffa någon annan för att jag ska sluta. Eller få svara på; varför ska du sluta? Vem ska vända mig till nu?

Det är en hel drös med människor som jag lärt känna genom åren. Känner deras familjer, sjukdomar och det är lätt att möta dem igen, att snabbt hamna i ”rätt tonläge”. Familjeläkare, jag tycker det låter fint och jag tycker det har sin poäng. Men kontinuitet har blivit helt omodernt. Även medicinsk kompetens är sekundärt. Ledordet är tillgänglighet, även om det är lite på väg ut nu när valfriheten seglar in som den nya frälsaren. Lite konstigt hur det varierar. För inte så många år sedan var det viktigaste att man hade ”sin läkare”. Läste idag i lokaltidiningen att jag ska ägna mig åt att avlasta akutmottagningen, för att väntetiderna där är alldeles för långa. Jag som trodde att jag skulle ta hand om befolkningen med deras sjukdomar och besvär. Så tokigt, jag som missade administrationskursen på läkarutbildningen. Tänkte nog inte på att jag i framtiden ska ägna mig ått att lösa akutmottagningens problem istället för sjukvård. Jaja. Det är bara att anpassa sig. Det är många som vet hur distriktsläkare bör jobba och vad de ska ägna sig åt. Vi ska också jobba mer på kvällstid för att öka tillgängligheten. Va bra. På min nya arbetsplats kommer jag att var den enda anställda läkaren, av 8 tjänster. Om jag jobbar både dagtid och kvällstid, blir ni nöjda då? Rekrytera fler? Jo, det jobbar man också med. Någon, någonstans. Brukar alltid handla om att göra rekryteringsresor till Polen, Grekland eller Spanien. Konstigt att man aldrig på riktigt har försökt rekrytera de unga läkarna som redan finns på plats och redan kan svenska. Varför inte försöka göra primärvården så attraktiv att läkare frivilligt vill ta anställning och utbilda sig till distriktsläkare?

Skitenkelt. Då måste man låta primärvården få sköta sitt jobb. Det går ju inte, det måste alltid finnas någon som ska avlasta den ”riktiga” sjukvården på sjukhuset och någon som alltid ska stå till tjänst och på något underligt vis alltid vara uppdaterad med den senaste kunskapen utan att behöva avsätta tid för fortbildning.   

Hyrläkare är lösningen. Jobbar hur mycket som helst (tar förstås väldigt bra betalt), ingen bryr sig om deras kompetens (så länge inget går fel). Dyrt, tja, de kan ju till och med jobba för 2. Så det kan nog gå ganska jämnt ut. Inte tjatar de om arbetsmiljö, fortbildning eller svårigheter att nå medicinska mål. Kontinuitet, kvalitet och bemötande blir underordnat tillgänglighet. 

Fiffigt.

Fri öl och pink i rabatten

Känner ibland hur stormen viner, ända ut till Stentorp. USA kollapsar, skolmassaker, räntechocker och oljepriser. Villapriset har visst gått ner några procent i Stockholm. Chockvågorna har nästan ebbat ut härute. Kan inte riktigt engagera mig. Det är så många som gör det ändå. ”Låt mig vara i fred”, får man säga så? Det känns så. Antingen är man arg eller så går det liksom inte in, jo logiskt men inte emotionellt. Jag kan inte ändra på nåt ialla fall. Idag tänkte jag; en dag jobbar jag ihjäl mig. Inte så smart, ffa inte av en doktor, borde verkligen begripa bättre. Konstaterade att 3 av 6 kollegor varit sjukskriva sista månaderna för ”magåkommor”, varav 2 denna veckan. Det är förstås ett lustigt sammanträffande. Men jag som ”frisk” kanske ändå ska tänka till en gång till.  Kanske därför världen känns ”för mycket”?

Det är skönt att bo på landet, utom idag. Fick det konstaterat att vildsvinen redan i september varit på tomten. Bökat upp en massa borta vid jordkällaren. Nu måste vi gå ut och kissa, alltså bokstavligt pinka in reviret. Det lär hålla svinen på håll. Stentorp är inte jättestort, men det kräver sin man att pinka in.

 

Kom hit och drick öl, jag bjuder ! Bara ni lova att pinka i rabatten!!

Risperdal, journalistik och verklighet

DN braskar idag på med hur de gamla blir nerdrogade på äldreboenden med mediciner, i första hand Risperdal, som är avsedda att anvädas till psykotiska personer, t.ex. med schitzofreni. I det allra lägsta doserna har det funnits rekommendationer och positiv erfarenhet att just Riperdal ska kunna användas som lugnande med hos äldre personer med demenssjukdom. Demenssjukdom ger ibland ett orostillstånd som är svårbemästrat, ofta kan aggressivitet kan vara dominerande. Aggressivt tillstånd kan omöjliggöra social samvaro, som t.ex.  sitta vid samma bord som de andra boende vid måltider. Personalens resurser är begränsade, både till antal personer och till mental uthållighet. En enstaka person kan torpedera en hel avdelnings personalresurser på bekostnad av de andra boende. Jag anser som ni nu förstår att ibland är just Risperdal tiil och med en bra symtomlindrande behandling, om den används med yttersta försiktighet och om effekten utvärderas kontinuerligt.

Gick den sedvanliga veckoronden på äldreboende i eftermiddag. Risperdal kom på tapeten när det gällde en gammal dam med demensjuskdom och mycket oro. För personalen är en viss användning av Risperdal ofta en nödvändighet utifrån de förutsättningarna som finns på boendet. Jag kände en instinktiv motvilja att använda Risperdal idag trots att damen sannolikt skulle dra nytta av den medicinen under en begränsad tid. Motviljan byggde naturligvis på den förväntade kontakten med anhöriga som funnit anledning att vara kritiska till denna medicinering efter DN´s framställning, där man helt onyanserat valt att intervjua motståndare, både läkare, professorer och anhöriga, till läkemedel av typen Risperdal. Sveriges största morgontidning har en viss impact, so to say. Kommer jag att orka argumentera med anhöriga den kommande veckan? Kommer personalen att orka argumentera? Enklast är att vänta med medicinering några veckor tills artikeln har fallit i glömska.

Vem ska behandlas? Patienten, anhöriga eller personalen, eller till och med medpatienterna. Faktum är att personalresurserna som sagt är begränsade.

I dagens fall fanns det ett alternativ till lågdosbehandling med Risperdal som vi nu provar i ett par veckor. Vi var naturligvis nöjda med det.

Sjukvård, staten och kapitalet

Arbetar fortfarande inom Lanstinget, Sörmland. Stentung betongkloss, den rister till när det hotas om sprängning, annars bara ältande. Haft en lång diskussion på arbetet om landstinget v/s privat arbetsgivare. Jag har en önskan: att omorganisationer, indragningar och satsningar inom mitt gebit ska ha ett genomtänkt underlag. Och ! Vet ni vad: man har hyrt in en norsk konsultfirma (apdyr förstås, men kan ibland betyda kvalitet)) som analyserat hela konkaronget…och jämfört med resten av Sveriges landsting. Konstruktivt tycker jag. I dag kom bomben. Och landstingen riste till. Lite skoj var det. Och vass kritik blev det. Alla kan höja produktionen, (har jag sagt hela tiden) inte löjligt mycket men göra lite mer och ändå behålla kvaliteten.

Den senaste regeringen i landstinget vill helst dra in på det mesta och satsa på lite av varje. En vårdcentral ska stängas och samtidigt ska tillgängligheten ökas osv. Mycket går att genomföra med god vilja och planering. Men nu ska det vara klart till årsskiftet, och riktigt vad som ska vara klart är ännu osäkert.

Men nu har jag kommit på lösningen. Förstatliga sjukvården!

Alltså: En i princip opolitisk myndighet bestämmer vilken sjukvård som sverige ska ha, vad ska medborgarna erbjudas och vad ska den kosta. Sen kan staten, kommunerna eller privata vårdgivare utföra uppdraget. Blir förhoppningsvis mer rättvist över landet, vi slipper betala för politiska jippon, valfjäsk och manifestationer. Idag kan ingen följa socialstyrelsens rekommendationer (som är genomnitiska) eftersom man då inte skulle hinna göra hälften av vad som görs idag. Landstinget verkar vara ett ställe för kommunpolitiker som har varit för länge i kommunen och är för dåliga för att bli regeringsgubbar o tanter.

Spräng skiten!

 

Det här blev sådär. Ska tänka igenom detta lite bättre och återkomma i ämnet nån dag.

Supergravid

Redaktörn brukar kommentera ett och annat, benämnde häromdagen klokt och målande angående sensationsreportage och vår facination över ”kroppsdefektporr” (angånde fisar o.dyl)stentorp.wordpress.com/2008/08/19/fissjuka-alla-blir-lidande/. Som medicine doctor (tjatar om det, jag vet) finns det nog en liten sån ådra, fast jag vill ju gärna se det ur ett vetenskapligt perspektiv. Minns väl patologen på Karoliska, obduktionssalen. Den består mest av rostfria bänkar och förvarar Strindbergs hjärna i en guldfiskskål på fönsterkarmen. I sammanhanget normal företeelse. Men, i rummet innanför föreläsningssalen…. i formalin…morsning, kroppsdefektporr får en helt annan betydelse. Dessa avvikelser var från 50-talet. Tror inte sånt förekommer längre. Vi är alldeles för ordentliga i vår moderna tid. 

Och nu till något helt annat. Dagens glädjeämne. Riktigt härliga vänner spontandök upp på eftermiddagen. Det bästa av allt, de har flyttat lite närmare. De lagar underbar mat, har go humor och är för övrigt i det närmaste normala! Frun i det huset är gravid, supergravid. Avslutar veckan med en brutal uthängning (f´låt vänner, men var tvungen, lova att inte bli arga) på värdens vackraste tillstånd.

Svampskogen, livet på landet del 2

Gick ut en runda i skogen, hoppades att jag skulle hitta lite svamp, kantareller och stensopp (Karl-Johan) är goda. Pastasåser med Karl-Johansvamp är gourmet. Kantareller är alltid gourmet. Känns lyxigt att kunna gå ut plocka. Det är inte så många dagar på året som ger svamplycka. Jag tänkte att idag, idag borde skogen vara full. Det har regnat jämt sista tiden. Det ska ju inte vara torrt i skogen om man ska hitta svamp har man hört. Slutet av augusti ska vara en bra tid. Så: med svampkniv och plastkasse (plastkasse ska man INTE ha säger de som vet, gör svampen mer svampig ?) ut i skogen. Efter 2 minuter kände jag en viss ledsamhet. Hur jag än  bär mig åt, skulle jag bara kunna få hem ca 7 % av alla perfekta stensoppisar. Å vilka ska man välja? Var hur som helst tvungen att lämna lite plats för några eventuella kantareller. Kom på en annan aspekt: det är inte så kul att rensa för mycket svamp.

Ska steka katareller i morgon, Karl-Johansvamparna är förvällda.

Konstaterade att basilikan är på väg att bli överväxt. Ikväll blir det pesto (av Stentorpodlad basilika) och yoghurtmarinerad kyckling. Känns som det var årets sista basilikaskörd, så nån mer hemlagad pesto blir det nog inte. Äh, vore inte bra om Barillio gick i konken heller.

 

 

Efter det här känner jag mig präktig, naturell och Luthersk. Det är förresten bara gamla tanter och gubbar och fjollor som plockar svamp. Tur man är fjolla….

Sjukvårdens försvinnade pengar

De sista skälvande dagarna av semestern.”Hackade” in mig i journalsystemet i morse. Bara för att förbereda mig. Nästa veckas tidbok var proppfull, ska bli kul. Lite för stor del av semestern har jag ägnat åt sjukvårdsfunderingar. Inte så nedbrytande för återhämtningen (som semester ska syfta till), men haft mer tid för reflektion än under vanliga arbetsveckor. Detta är något jag kommer att återkomma till igen och igen. Huvudpoängen är att politiken slösar bort offentliga medel på politiska manifestationer. Sedan är de inte ett dugg ansvariga för sina handlingar och dess konsekvenser. Arghhhhh. (Fast fördelarna med ett politikjobb har uppenbart sina fördelar)

Ett exempel: Sörmlands landstingsbudget är konkurshotad. På riktigt allvar. Sjukvård till alla är inte längre en rättighet utan på sin höjd ett politiskt mål nuförtiden! 2008 !

Man har på en mycket hög nivå beslutat att införa sk patientnära lab-analyser på min vårdcentral. Detta innebär att istället för att skicka blodprover till sjukhuset (som regel svar samma dag) ska man analysera de flesta prover direkt på vårdcentralen. Investeringen kostar många miljoner. Alla analyser blir oxå dyrare. Tjänstemannen som driver frågan menar att det blir bättre för patienterna. De kommer bara en timme tidigare till mottagningen, tar prover och får svaren i samband med läkarbesöket. Galant.

Men om doktorn inte vet i förväg exakt vilka prover som behöver tas för att utesluta eller bekräfta en sjukdom innan läkarbesöket?

1: alla tänkbara prover tas för säkerhets skull (snacka om kostnader)

2: Patienten tar nya prover efter läkarbesöket, får svar som förut, ex i samband med telefontid en vecka senare.

Vad är vinsten? Jo, att man inte längre behöver gå till doktorn eftersom; doktorn förväntas veta i förväg vad varje patent tänker söka för, hur de mår och vad de vill säga. Som läkare kan man enkelt bara sitta och titta på provsvar från medborgarna (som kan bifoga korta meddelande om deras hälsa). Utifrån provsvar sätta diagnos och ordinera behandling. Då har man nog sparat in de extra pengar som ”patientnära analyser” kostar.

Ni inser: min semester måste ta slut, annars börjar jag inse så många idiotiska saker att jag inte längre kan vara en god och anpassad medborgare….En offentliganställd läkare ska väl inte tänka så mycket, ledighet är av gammal hävd av ondo.