”We’re A Happy Family”

Mer Ramones, en påminnelse, bara för att texten är helt genial.

We’re a happy family
We’re a happy family
We’re a happy family
Me mom and daddy

Siting here in Queens
Eating refried beans
We’re in all the magazines
Gulpin’ down thorazines

We ain’t got no friends
Our troubles never end
No Christmas cards to send
Daddy likes men

Daddy’s telling lies
Baby’s eating flies
Mommy’s on pills
Baby’s got the chills

I’m friends with the President
I’m friends with the Pope
We’re all making a fortune
Selling Daddy’s dope

Now I Wanna Sniff Some Glue

Livet går i cykler. Minns min första Ramonesskiva. Rocket to Russia. Stencool! Snorcoolt band. 1977. 12 år gammal. Hade hört ”Sheena is a punkrocker” på Poporama med Kaj Kindwall. Satan i gatan. 12 år och överkörd. Lyssnade sönder de första skivorna. Obegripligt hur många variationer det finns på 3 ackord i samma tempo.

När de spelade på Hultsfred -93 tröttnade jag efter 3 låtar. Tröttnade!! Slappade i tältet istället, var annan minut hördes ”one-two-three-four” från stora scenen å så ett 2 minuters kompakt muller. Kommer troligen att hata mig själv i åratal för den jävla blundern. Jag skäms när jag tänker på att jag hellre kollade på Nitzer Ebb…….

Läser nu Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” alias Johnny Ramone, gitarrist.  Det känns nu självklart att återuppliva Ramones (fast de är ju döa allihopa. John i prostatacancer, Joey i lymfom, Dee Dee i knarkträsket, en och annan trummis lär visst leva). De gjorde ju en oändlig massa plattor, nån gång till och med en låt med en liten variation.

De har ju gått massor av härliga och skruvade rykten om Johnny (ska man kalla honom Johnny eller John? Cummings är i alla fall det allra snor(!)coolaste namnet av alla). Han lär varit ultrakonservativ, nervös och snodde flickvänner från bandpolarna.

Läs boken för f-n. Bengt Ohlsson lär inte ha träffat mannen men det glömmer man snabbt. En sann grej dock: ”Joey var som en spindel, han kunde ju inte ens gå över gatan som en normal människa, en väldigt läskig person”

Vill inte bara sniffa lim, vill starta Ramonescoverband !

HALLÅ !!!

Debaser

Masade iväg till Debaser Slussen igår kväll och åtnjöt punkiga Paper. Bra larm. Publiken såg ut som de tittade på skräckfilm. Förstenat gapande. Obegripligt när det svängde hysteriskt. Sångaren krängde accessoarer och skivor efter gigget. Kunde inte motstå en vacker vinyl LP, den första på många år (bortsett från några loppisfynd).

Sitter nu här och tittar på den fina skivan. Ganska idiotiskt inköp eftersom jag för närvarande inte har någon fungerande grammofon för vinylskivor.

Kan för övrigt meddela att barsnubben som hinkade ut stora-starka-i-plastglas var obegripligt osolidarisk i trängselröran. Saknade helt bartenderfiness och bland annat serverade han alla som var söta först! Det innebar ju naturligt mycket lång väntan för undertecknad.

 

Back is Back is Back, or perhaps no way Back

Fick den här kommentaren, den kan man inte nonchalera.

	Pettan xxx.snabelb@hotmail.com	Postat den 2011/09/25 kl. 10:51 e m Uppdatera för bövelen! /Zorro

Så, därför….törs fan låta bli.

Den mest naturliga följden blir förstås att rapportera om dagens riktigt stora händelse här på Stentorp: Den imiterade krokodilväskan havererade. Den innehåller allt som är väsentligt och har följt ”the most stubborn band in the world” i 20 år och så ska det förbli! (tänk 20 år till….gulp)

Därför svajade världen till en aning när handtaget gav vika. Fick en förnimmelse av förintelse, en darr i den existentiella delen av min hjärna: substanstia nigra (svart hjärnsubstans som handhar rock´n´roll-känslorna).

Så fram med ståltråd och gaffatejp (se illustration nedan)

Till slut så är ordningen återställd (se illustration nedan)

……efter 30 år

Äntligen. De firar 30 år. Det har varit på tapeten att gå dit några gånger när de varit här, men aldrig kommit till skott.

De gör fortfarande plattor som sticker i hjärtat och svider i magen fast de har flyttat in i finrummet.

Men så på söndag är det dax. På cirkus. Valde bort biljet med supé. Nån måtta på vuxennivån måste det vara. Käka oxfilé och lyssna på Blixas ylande, njäae. Det går inte.  Trots att det pågått i 30 år. Kom igen om… 30 år, då slänger vi löständerna, gåborden, skruvar ner hörapparaten och skriker i kör: Nur was nicht ist, ist möglich ! och så låter vi lårbenshalsarna krasa i takt med stenkrossen. Hemvården kommer att våndas av förfäran.

Miniminimini

Amerikanarna är ju inte precis kända för sina små, bensinsnåla bilar. Med ett bensinpris på 5,50 SEK/litern så kan man köra omkring med sin husbil stor som en SL-buss och ha sin SUV eller Jeep på släp….

Så är det, men, det finns förstås smolk även i den fördomsbägaren. Kvittrade glatt när jag såg den första Mini Coopern i San Francisco (iofs inte den allra mest bensinsnåla småbilen, men ändå). Gladdes även av att se den andra, tredje och fjärde…. fan tro´t men Mini Coopern är helt enkelt en vanlig stadsbil i San Francisco och San Diego. Det är stil och klass det, tänker förstås den frälsta Cooper ägaren.

Hinner knappt hem förrän TV´n är full av Mini-reklam. Visseligen snygg och lite skojiga inslag, MEN, en liten skavank blev det allt i anseendet. Mini ska inte behöva visa TV-reklam eller vara en amerikansk folkbil. 

Associerar fritt, men hamnar hela tiden hos Thåström

Spellista för grå dag

Hej!

Lite grått idag, finns ett litet motstånd mot att gå ut. Surfat runt bland bloggar, ändå fortfarande helt körd på uppslag, borde alltså hålla käften. Funderat på att kolla de groteska goth-synt-industri-hard-alltmöjligt-Skinny Puppy i morgon. Tvekade så länge att biljetterna tog slut. Häpp!

Istället har jag lyssnat runt på ljuv gitarrpop, till min stora lycka har jag lyckats (tror jag) få till en länk till min Spotifyspellista.

Kriteriet för dagen: gitarrer, easylistening och en snodd grej från Clive som har tentaklerna ute. Blind Willy fick mig helt på fall…så Depeche fick följa med i fallet, idén till deras låt blev uppenbar och är dessutom värd att få följa med på listan.

Stentorps lista 26/7

Kent was here

Nu har de varit här. Kent på hemmaplan. Det är nåt visst med det. Kent har en mycket hög position i Eskilstuna. Högt respekterade även bland de som inte fattar popmusik över huvudtaget, älskade av alla som har ett hum om pop och de avgudas av en stor skara unga människor. I hela stan har det vajat orangefärgade flaggor med Kent-reklam i flera veckor. Lokalpressen gräver i arkiv och är lyriska. Det blir en folkfest. Man går ur huse. Det är fint på nåt sätt.

Det var så dax, igår kväll kl 21 på stora scenen i Parken Zoo. Ungefär samtidigt öppnar sig himlen, efter flera veckors total torka. Det fullständigt ösregnar från första stund till sista ackordet har tonat bort. Då kom solen igen. Märkligt.

Kanske ännu märkligare är att se vad de ställer till med, Kent. Förutom att folk ställer upp, går man ur huse i vilket väder som helst, så har jag sällan sett en så extatisk publik. Alla kan ALLA texter, det är allsång och känslorna svämmar över, männen kysser varandra och kvinnorna dansar ringdans. Äkta kärlek.

Det glittrar i regnet

 

Måndag

Efter att ha lyssnat på Vetenskapsmagasinet på P1 i morse lyckades jag hitta en skiva med Suicide på iPoden, kändes helt rätt just då.

Fukt, blött och renovering

Det blir bara värre och värre. Det var länge sedan jag tänkte tanken, men det där med lägenhet har sina poänger. Stentorp blir allt mer ”luftigt”, högventilerat, so to say. Idag vågade jag knappt åka hem efter jobbet. Nu är det oklart om varddagsrummet ska rivas, toan ryker i morgon, fast vi får behålla vatten över påsk. Sovhörnan är orörd, och så ska bli.

Toan ska helrenoveras, det är planerat sedan länge. Fast just nu har jag egentligen inte lust med det, inte samtidigt som hela huset håller på att rivas i jakt på fukt.

Nej,  nu ska jag kolla på Fuskbyggarna på TV4!

 

Nu väntar jag mest på att ASD och vi ska ordna ett rock´n´roll partaj med ”the no name-band” live, ale i baren, goa människor, helst i Sundbybergs Folkets Hus…….mmmm.

Ultimat pop!

För att vara rak på sak så är det så att jag har bevittnat den ultimata popkonserten. Det var några dagar sedan och intrycket smälter in. Pop pop pop bara pop, inte rock och inte show som DN fick för sig. Defintion av pop enl Stentorp: Oförarglig musik med generellt sett glatt budskap, möjligen lite olycklig kärlek men inga samhällsomstörtande texer. Refränger i dur och körsång, på gränsen till barnsligt och fram för allt på rätt sida om gränsen till patetisk skit. Inte helt ointelligenta låtstrukturer. Inte för mycket gitarr. Gärna dansant. Tidiga Beatles var popens urmoder.

Alltså: Mika !

Jag är nu faktiskt säker att popmusik inte kan bli bättre. Rockmusik kan bli bätte, man kan inte jämföra olika musikgenrer.

Rakt upp och ner popmusik. Otroligt tydliga melodier, humor, glädje och energi. Ett ca 10 meter uppblåsbart underben med jätteklack. Största konfettiregn jag sett. Absolut ingen rockkonsert. Inte heller show. Inte en enda radarstyrd dansare, inte ett enda planerat danssteg (ett minimikrav för att kallas show). Bättre live än på skiva och framför allt bättre än väntat!

”We are not what you think we are, we are golden”

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Fast väljer hellre denna hit:

Delikat metallklump

Kolla på skidstafett och blogga samtidigt är en svår kombination. Helst skulle jag vilja spela på Fendern också. Gick nämligen till affären idag på lunchen. Föll till föga för en grym pedal, en Line 6 kompressor i pansarbetong betitlad Constrictor!! Fruktansvärt snygg. En stor, tung, grå metallklump. Man kan kalla det för impulsköp. Tog den på utseendet. Var frusen om fingrarna och kunde inte prova den i butiken, men väl hemma ikväll kunde jag konstatera att den är skönt välljudande. Tur!

 

Den kommer väl till pass eftersom det ”envisa” rock´n´rollbandet ska repa in Joy Divisionlåtar i helgen. Det blir dubbelskoj.

För oss lite äldre…..kalenderbitare

Det blir gärna lite mycket text, så jag tänkte att en bild säger så mycket. Jag har nämligen varit i Karlshamn och i världens absolut bästa antikvariat. Att säga att man har fyndat känns fjuttigt underdrivet.

Om någon undrar hur många Smash Hits-låtar Bee Gees hade i heta högen, eller hur länge Chris Spedding´s Pogo Dancing fanns med är det bara att fråga, numer vet jag allt sånt!

och till slut…..On the road, prt 3

Nu är allt på plats. På Kocksg. Som lantis känner jag mig mallig, mallig över att få känna SOFO-doften, att få andas samma (använda) luft som Doktor Kosmos (som lär repa i samma källare), att få vara en liten del av…

Fast allvarligt talat. Livet bakom en stolpe ger mer att önska.

Marshall på snedden bakom den blå stolpen.

Alla är lyckliga, nej bandet heter inte Kent (de flinar ju aldrig på bild, utom i QX).

  

Pettan åtnjuter toalettfasciliterna, här klättrar man alltså upp på toan. Det finns ett handfat, högt upp på väggen. Vatten- och avloppsrören verkar gå lite hur som helst, så det ska bli spännande att vrida på kallvattenkranen.

Men jösses vilken ljuv musik som kommer att ljuda!

The most stubborn band in the world (TMSBItW) – On the road, prt 2

Som lovat så kommer här del 2 av TMSBItW´s roadtrip. Från Solna till Kocksgatan.

Här har vi Marshall´s resa till nytt tillhåll. 

On the street

Passar på att mingla

3 djupa andetag, sista stunden innan förpassningen till källaren. För hur lång tid vet ingen…..  

Nere, ska bara lyftas in.  I morgon del 3; ”Allt och alla är på plats”.