Now I Wanna Sniff Some Glue

Livet går i cykler. Minns min första Ramonesskiva. Rocket to Russia. Stencool! Snorcoolt band. 1977. 12 år gammal. Hade hört ”Sheena is a punkrocker” på Poporama med Kaj Kindwall. Satan i gatan. 12 år och överkörd. Lyssnade sönder de första skivorna. Obegripligt hur många variationer det finns på 3 ackord i samma tempo.

När de spelade på Hultsfred -93 tröttnade jag efter 3 låtar. Tröttnade!! Slappade i tältet istället, var annan minut hördes ”one-two-three-four” från stora scenen å så ett 2 minuters kompakt muller. Kommer troligen att hata mig själv i åratal för den jävla blundern. Jag skäms när jag tänker på att jag hellre kollade på Nitzer Ebb…….

Läser nu Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” alias Johnny Ramone, gitarrist.  Det känns nu självklart att återuppliva Ramones (fast de är ju döa allihopa. John i prostatacancer, Joey i lymfom, Dee Dee i knarkträsket, en och annan trummis lär visst leva). De gjorde ju en oändlig massa plattor, nån gång till och med en låt med en liten variation.

De har ju gått massor av härliga och skruvade rykten om Johnny (ska man kalla honom Johnny eller John? Cummings är i alla fall det allra snor(!)coolaste namnet av alla). Han lär varit ultrakonservativ, nervös och snodde flickvänner från bandpolarna.

Läs boken för f-n. Bengt Ohlsson lär inte ha träffat mannen men det glömmer man snabbt. En sann grej dock: ”Joey var som en spindel, han kunde ju inte ens gå över gatan som en normal människa, en väldigt läskig person”

Vill inte bara sniffa lim, vill starta Ramonescoverband !

HALLÅ !!!