Trånhems kvarn och såg

I 3 generationer har min familj drivit kvarn och sågverk, farfars far, farfar och sist min pappa. Jag gör ju som bekant inte det och jag tror i ärlighetens namn inte min far någonsin önskade att jag, som är enda barnet, skulle ta över. Han hade högre önskningar om mig. Tack och lov, det underlättade nog mitt liv. Kvarnen är från senare halvan av 1800-talet, sågverket från tidigt 1900-tal. Ursprunger från något som är ännu äldre. Antikt kan man säga. Allt kan drivas med enkel vattenkraft från å-dammen, diselgenerator finns (knappast för grön disel, host, host)  Hela bygget är beläget naturromantiskt vid mina föräldrars hus, intill dammen i Bräknån.

 

Min far är 75 år, pigg och kry, men han inser att det inte funkar att driva sågverk med uråldriga metoder hur långt upp i åldern som helst. Det börjar ta stopp. Framtiden har diskuterats flera gånger. Emotionellt är det svårt att tänka sig att sälja. Rent praktiskt är det svårt att tänka sig att någon vill köpa, framför allt någon som vill driva verksamheten vidare. Diskussionerna har alltså mest präglats av farhågor. Jag har nog ibland tänkt att köpa alltihop. Inte driva verksamhet, mest för att det ska bevaras och det skulle knappast fungera om jag inte flyttar ditåt. Blekinge har sin charm, vackert så det förslår, nära till skärgården och varma somrar. Men, nej, alltför orimlig tanke. Så det är bara att inse att jag inte kan bidra till bevarandet.

Idag berättade pappa att det har dykt upp en köpare som gav ett bra bud och vill göra snabb affär. Omvälvande. Sorgligt. Glädjande. Skönt, men framför allt mycket konstigt. 

 

Även det som förutsätts bestå måste förändras.