Stentorp

som en sjukdom på nätet

Bota själen?

Nuför tiden är det sällan någon som pratar om själen. Då menar jag inte i religösa sammanhang (som annars är det ett vanligt område där just själen dryftas). Tycker att det var mer populärt förr. Ni vet uttryck som ” det sitter djupt rotat i själen” och ”har så dåligt samvete att det värker i hela själen”. Klassiska uttryck som har gått lite ur tiden på något sätt. Eftersom jag nu plötsligt funderar över detta kom jag åter in på grundfrågan; vad är egentligen ens själ?

Denna återupptäckta existensiella förtvivlan grundar sig över förstås på det aktuella ämnet ”borderline”. DN´s nya atikelserie. Borderline, eller personlighetsstörningar som man mer korrekt säger i dag är även ämnet för allmänläkardagarna i Sörmland, där första tillfället går av stapeln denna vecka. Undertecknad har en liten fot med i den tillställningen och har funderat en del om den frågan sista tiden. Det finns förstås en massa olika personlighetsstöringar där bordeline är en, antisocial personlighetsstörning (mer känd som psykopati) en annan. Det handlar om psykologiska svårigheter av olika slag, bl.a. i relationer och nyanser i känslolivet. Detta anses inte riktigt som en sjukdom, det hörs på namnet att handlar om ens personlighet. Man kan ha en störd personlighet. Vad är egentligen en personlighet? Jag har egentligen svårt att förstå detta. Har förstås läst mycket om detta i skolan, diskuterat med psykologer osv, ändå har lite svårt att förstå. Är nog för mycket naturvetare och för lite filosof. Vill att det ska vara konkret och fyrkantigt tydligt! Avgränsbart och definierbart. Är det inte så att det själen är iblandad i personligheten? Nu börjar det hetta till (och kortslutningarna osar). Känns djupt. Man har hittat en terapiform som fungerar mot borderlinestörningar. Som alltså ändrar ens personlighet. Själen sitter väl i personligheten. Hur blir det då?

I min värld får man definiera om problemet, personlighetsstörning blir en sjukdom, som andra psykiska sjukdomar. Finns egentligen inget som emotsäger detta, då besvären som man lider av vid dessa tillstånd är av svår karaktär och ger ett ansenligt lidande. Då kan man bota, för är det en sjukdom kan man bota, eller lindra eller åtminstonde trösta. At bota själen känns inte riktigt bra.

13 oktober, 2008 - Posted by | Sjukvård | , , ,

10 kommentarer »

  1. Idag på jobbet sa jag att djur inte har någon själ, och då tänkte jag på att djuren saknar medvetande, dag/natt allltså. Men när jag kollar på fotot av Svenne och tänker på andra krabater vill jag tycka annorlunda.

    Kommentar av Slo Mo | 13 oktober, 2008 | Svara

  2. Jag ser nog borderline som en ”tillfällig personlighetsstörning” *funderar*. Själen tror jag är bestående, men att personligheten ändras varefter vi upplever, genomgår och genomlider olika delar av livet. Men jo, en sjukdom är det ju med… kanske ”personlighetssjukdom”? *ponerar*
    Jag har själv ADD och det är vissa som har det som inte vill kalla det ett handikapp, men det gör jag. Vissa säger neuropsykiatriskt funktionshinder. Och det är ju så fina hårlinjer kring vad som är vad.. Men jag ser mitt funktionshinder som ett sk dolt handikapp.
    Jag har även (under utredning) fått påvisat att jag bär på vissa drag av borderline och det kändes mer ogreppbart än ADD. ADD är ju nåt fysisk fel i hjärnan, och det är lättare för mig att greppa. Men borderline hade jag svårt att ta till mig, för jag tyckte inte om begreppet personlighetsstörning… Man är ju inte störd för att man har en sjukdom.
    Nu snurrar jag kanske, men men… det är ju mitt i natten så jag skyller på det. 😉

    Kommentar av Anna | 14 oktober, 2008 | Svara

  3. Jag är ju som du vet, lätt rubbad…. fast jag har ju meducin så jag är mindre rubbad nu än för tio år sedan så nog kan man åtminstone delvis bota själen i betydelse personligheten.

    Jag är i alla fall väldigt mycket mer nöjd med min modifierade personlighet framkallad med läkenskapens hjälp.

    Kommentar av PeO_W | 14 oktober, 2008 | Svara

  4. Slow: Svenne hälsar och tackar.
    Anna: Klokt, och lika snurrigt som i min värld. Har också lättare att greppa neuropsyk. Fast jag är rädd att detta begrepp är under omvandlig till nackdel för mig, och troligen även för dig. Som jag förstår höjs röster för att jämnställa neuropsyk-störningar med personlighetsstöringar i stor utsträckning. Jobbigt, just som man börjar ana ljuset.
    PeO: Tror inte mycket på personlighetsstörning i ditt fall, lite affektiv rubbning möjligen. Serotonin är toppen.

    Kommentar av stentorp | 14 oktober, 2008 | Svara

  5. Hej!

    Tänkvärda ord från dig tycker jag, glad att de kommer från någon som arbetar med frågan ”innifrån” systemet – det känns upplyftande för jag upplever det nog som att de som är verksamma inom området ofta är benägna att hellre ha ett givet svar än att våga sig på att själva ägna en stund åt frågeställningen för att ta reda på om de är säkra på att svaren ger en lösning på problemet eller mest löser deras egen uppgift… jag funderade mycket efter att ha följt artikelserien i DN, har nyligen fått diagnosen ADHD samt borderline, men ingen diagnosbeskrivning o sorgligt nog inte det jag främst skulle önska – om inte en plan så åtminstone något förslag på vad jag skulle kunna göra för att förbättra min situation och tillvaro.
    Så jag vet varken vad jag anses ”ha” eller vad det kan tänkas bero på eller hur jag kan hantera det på bästa sätt. När man redan känner sig lite halvdum är det inte alltid lätt att stå på sig och kräva att bli lyssnad till och att få hjälp som ”hlälper”…
    Har läst lite på internet för att själva finna förklaringar o svar – hittade någon beskrivning som löd ungefär ” en käsnlomässigt sårbar individ som utsätts för invalidiserande omgivning löper större risk att utveckla bordeline-störning än om omgivningen varit trygg, att inte få de reaktioner och känslor en otrygg miljö skapar validerade skapar en osäkerhet och en svårighet att själv bedöma lämpligheten i de egna känslorna som att famla omkring i mörker rädd för det som är farligt likväl för det som vill väl framförallt ständigt osäker på vad som är rätt och fel …. är det då kanske rimligt att anta att dessa individer upprätthållit osäkra osunda relationsmönster till sin omgivning och kännt sig mest hemma med männsikor som återupprepar agerande från barndomen – det gör vi väl alla i stor utsträckning tycker jag mig ha förstått – och i så fall befinner sig inte dessa personer då troligtvis fortfarande i en ”invalidiserande” omgivning? Är det då kanske inte så att det är DÄR fokus bör ligga? Jag vet mycket väl att man bara kan förändra sig själv eller att det i alla fall knappast är mödan värt eller givande att lägga krutet på någon annan jag menar så här – för att hård-dra min tankegång med ett kraftigt exempel – vad är den sunda reaktionen i en osund situation? Om man för några fasansfulla sekunder tänker på hur männsikor i koncentrationsläger reagerar – vad kan då anses vara en frisk och sund reaktion till skillnad från en störd och avvikande? är det sunt att ta hoppet och ge upp andan så fort som möjligt för att göra pinan kortare? är det sunt att bli förblindad av hat och göra allt för en om än så liten hämd med livet som insats? är det sunt att hjälpa de runt omkring på bekostnad av sig själv? är det sunt att fly in i en fantasivärld och blunda för verkligheten? är det sunt att kämpa för att överleva till varje pris även på andras bekostnad? FINNS det något sånt som en sund normal och frisk reaktion i en situation och omgivning som till sin natur är allt annat än frisk och hälsosam?
    Jag vill inte låta som en feministfundamentalist men kanske det ännu i vårt mest jämnlika samhälle i världen är så att vad vi säger och tror oss stå för inte alltid är det vi gör och att många kvinnor främst växer upp i ett hav av dubbla budskap och råkar man då va ”extra känslmässigt sårbar” ( va f´n nu DET egentligen betyder ) och inte känner till något annat än att de egna känslorna och reaktionerna förmodligen är fel och att man bör vara självständig och att det är en svaghet att vara beroende av någon annan samtidigt som reaktionerna man möter både i samhället och inte sällan i en parrelation inte alls är de förväntande om man försöker sig på att vara stark stå för det man tycker och inte va svartsjuk utan i stället tänka på sina egna tillgångar och sitt värde som människa – för vad vi än säger så lever vi ännu inte upp till våra ideal och det är ingen vits att jämra sig över heller men är det då så konstigt om många kvinnor uppvisar just de symptom som står att finna under bordeline diagnosen? och kanske är det faktiskt så häpnadsväckande tanke att det är en ”sund” reaktion i många fall? nu har jag tänkt så det räcker för en stund.. ha det Gott!!

    Kommentar av brightsight | 21 oktober, 2008 | Svara

  6. Hej Bright!
    Tog en stund att begrunda ditt inlägg. Tycker vi ställer oss ungefär samma frågor. Problemet för medicinen har till stor del varit att man ser på personlighetsstörningar och neuropsyiatriska tillstånd så som fågelskådarna ser på fåglarna. Inte så konstigt att du fick diagnos men inga fler råd. Det fanns väl inga.
    Just i dagarna blev jag kollosalt uppdaterad när det gäller ADHD. Man har allt mer börjat behandla med Concerta(amfetaminliknande preparat) med osannolikt bra effekt. Alltid något.
    I DN´s artikelserie framstår ju viss psykoterapi som ett bra alternativ vid borderlinestörning. Man har ju inte haft någon fungerande terapi tidigare. Lovande.
    När jag läst ditt inlägg en gång till undrar jag om det är rätt diagnos man har ställt? Det brukar råda en viss desorganiserad tankeverksamhet, både vid ADHD och borderline, och du har båda. Framgår inte när du skriver. Verkar tveksamt.

    Kommentar av stentorp | 21 oktober, 2008 | Svara

  7. Hej!

    Kul att du tagit dig tid att läsa och svara mig. Ärligt talat har jag också mina funderingar angående diagnoserna.
    Minst av allt förstår jag vad de tester som jag fick göra har att göra med att identifiera en adhd problematik. Jag fick ”gå före” den osynliga kön till utredningen och det tog ca två månader att genomföra den vilket jag tycker var bra. När vi gjort en tredjedel av testerna anade jag en något förändrad inställning till mig hos psykologen som utförde testerna, han spände ögonen i mig och sa – VAD är egentligen ditt problem? – För du har inga svårigheter inom de områden vi testat hittills. Du har tvärtom väldigt bra resultat och ligger högt över medel i alla delar – så VAD är det som orsakar dina problem? -Jamen det är ju det DU ska hjälpa mig att svara på sa jag. Jag vet att jag har lätt att både läsa och räkna och kan komma på lösningar på de mest komplexa problem, jag vet vad exil betyder, jag kan memorera tio ord och upprepa dem i följd trettio minuter senare, jag kan tolka och återge innebörden i såväl pärlor till svin som ljus under skäppan, jag kan lätt räkna ut sannolikheten för att plocka upp en grön strumpa ur lådan men jag kan ta mig fa´n inte hitta ETT ENDA par matchande strumpor i min egen byrå och begriper inte heller varför de mest basala saker i tillvaron ter sig så besvärliga för mig att det är nästan stört omöjligt för mig att passa en tid.. – har du svårt att se den röda tråden i vardagen, frågade han då. – Nej, det har jag absolut inte, sa jag – det är de övriga 99 röda trådarna som bokstavligen trasslar till det för mig.
    Hursomhelst så har jag precis fått concerta på prov, och jag känner absolut att den har en god effekt på min tankeverksamhet, men jag har problem med att effekten avtar efter bara några timmar och då blir jag istället väldigt irriterad och det känns som om jag skulle behöva något för mina humörsvängningar, de är väldigt besvärande nu, och den irritation jag upplever när medicinens verkan avtar håller i sig och skapar mot slutet av dagen som ett ihållande surr inom mig som gör mig orolig att jag ska gå in i ett halvmaniskt tillstånd till slut. Får ge det lite tid och se, men jag vill väldigt gärna gå nån DBT-behandling för jag tror det är de emotionella aspekterna som utgör de största problemen för mig och de i sin tur skapar svårigheterna på andra plan. Men när jag frågade om Terapi tittade upptagne Herr Överläkare på mig och sa något om stödsamtal, jag frågade då om största skillnaden mellan terapi och samtal utgjordes av kronor och ören, eller varför det annars var att föredra det ena före det andra. Då såg han smått förnärmad ut och hänvisade till att vi nu påbörjat medicinering och att man inte kan göra flera saker på samma gång utan en i taget, – jo men jag är kvinna och vi både kan och är tvugna att göra det menade jag. Då fick jag en mycket stark känsla av att han tyckte att vår tid var ute och att jag skulle gå hem eller vart som helst jag behagade så länge det var beläget utanför hans rum, – för att försäkra mig om att jag påtalat mitt önskemål och det framgått hur angeläget det kändes för mig så urskuldrade jag mig för att ställa en sista fråga som hastigast – om jag nu skulle råka känna för att hugga huvudet av någon eller mig själv innan det finns plats i planeringen för oss att ses i tio minuter igen, – vad föreslår du då att jag lämpligast bör göra? han suckade och sa – då tar du en atarax och sen väntar du och ser om det går över, annar får du väl ringa hit då. Jaha, ja ok tack o hej, det är ju tur vi har raka svar inom psykiatrin i dagens samhälle i alla fall. Annars kanske det skulle vimla av potentiella yxmördare och annat konstigt folk på våra gator förklädda till helt vanliga människor.
    Hopp o Hej, o Ha det så bra! / jeanette

    Kommentar av brightsight | 23 oktober, 2008 | Svara

  8. Du får INTE säga så ”på väg ut genom dörren”, det är det absolut värsta som finns. Fö verkar du vara på god väg, mot…insikten. Ett tips: på frågan vad ditt problem är, ville doktorn att du ska säga; jag har så svårt att passa tider, 99 av 100 trådar i tillvaron blir tilltrasslade, att du, omän kortvarigt, får viss effekt av Concerta. Svarar du på ja på dessa 3 frågor aär ADHD klart.
    Mig veteligenfinns ingen fungerande psykoterapi (allså terapi med samtal) när det gäller ADHD.
    Din affektiva skörhet (snygg formulering om stämningsläget, eller hur) borrde kunna behandlas med psykoterapin. Gäller att hitta rätt i den djungeln.
    Lycka till

    Kommentar av stentorp | 23 oktober, 2008 | Svara

  9. Hej, tack igen för att du orkat traggla dig igenom mina utläggningar, jag har precis börjat få lite lite tid över till mig själv bland barn som ska till skolor och dagis och fäder som ibland kräver mer tid och tålamod än barnen för att fungera. Har under flera år vetat och kännt att det är mycket jag behöver jobba med och förmodligen få hjälp för att komma vidare, jag har påtalat behovet i flera år för alla ”förstå-sig-påare” som passerat i mitt och barnens liv men min erfarenhet är att samhället inte främst är anpassat för att ”bota trasiga själar” eller hitta nya alternativ och skapa andra möjligheter de vill främst eliminera defekter och sopa bort grus ur maskineriet. Du får ursäkta om jag ifrågasätter dina ord, och jag tar inte illa upp om du svarar emot eller avstår från att driva ämnet vidare alls – men jag undrar när du skriver ” det är det absolut värsta som finns” – för VEM? För läkaren i sin yrkesroll? För mig? Jag har fått slåss och bråka som en GALNING ( o sen BLEV jag en.. haha) FÖr min äldsta son för att han ska få det stöd och den hjälp han behöver för att tillgodogöra sig kunnskap under nio år han har skolplikt – de har påtalat problem problem problem – och jag har frågat – men vad gör ni för att lösa dem då? inledningsvis handlade ditt inlägg om din fundering kring personlighetens och själens betydelse och vad som händer om man verkligen ”korrigerar” en personlighet ( har jag uppfattat dig rätt då? ) och vad det har för djupgående betydelse för människans innersta väsen och varande. Jag är helt övertygad om att de flesta av de störningar ( ÄVEN adhd neuropsykiatriskt el ej ) vi uppmärksammar idag främst har med vårt levnadssätt att göra. Betänk att samhället i dess nuvarande form är en ytterst ny företeelse i människans historia ( och rätta mig om jag har fel men är det inte så att den mänskliga hjärnan inte utvecklats mycket de senaste 10000 åren iaf – efter vad vi vet ) ta bara dt här med tv dator och video det är de senaste TVÅ generationerna som det funnits i vår vardag och ändå utgör de en EXTREMT stor del av den dagliga tillvaron för många. Vore det då inte märkligt om vi inte såg vissa effekter av detta teknikbaserade samhälle? Jag tycker Ceasars program ”dogwhisperer” är så bra – hundarnas symptom beror oftast varken på genetiska biologiska eller personliga ( kan man säga så om en hund.. ja, du fattar vad jag menar) faktorer utan är nästan uteslutande en konsekvens av miljö och ägarnas bristande förståelse för och kunskap om hundarnas behov. Precis så tror jag det är med oss människor med ( vi är väl flockdjur till vår natur vi också ) i en otrygg miljö, bristande stimulans, fel signaler och otydliga regler – REAGERAR en sund individ. Min äldsta son fick diagnosen adhd och asperger för två år sedan jag tycker inte för ett ögonblick att det är något fel på honom eller något som bör rättas till, däremot behöver han en flexibel omgivning som kan möta hans behov och det är ingenting man FÅR idag om man inte bråkar tjatar kräver framhärdar envisas och vägrar acceptera att det bara finns ETT sätt som är rätt. Min son presterar som en toppelev i en vanlig klass i hans årskurs nu, trots att han går i en specialklass och trots alla hans försvårande omständigheter, det har inte kommit gratis – men jag tänkte inte låta honom genomlida skolåren som en lång lektion i hur fel och missanpassad han är, – för hans begåvning är det inget fel på – tror vi måste börja jämka lite mer och inte hänga oss så förbannat hårt fast vid ”normalitetshetsen”.
    I mitt förra inlägg skillde jag på läkaren och psykologen för de är två olika personer, herr överläkare har bara skrivit ut några piller o sen ska jag gå hem o va tyst o må bra eller i alla fall hålla god min o helst va lite tacksam också för att jag trots allt FÅTT tabletter… Precis så var det när min son fick sina diagnoser – INGENTING hände sedan – inga åtgärder inga förslag – bara beskedet om att min son upplevde stark ångest.. jag tänker inte vara tyst bara för att det är besvärligt för andra att höra att jag mår dåligt – skulle du knipa käft om du höll på att drunkna bara för att de på bryggan såg för upptagna ut? i så fall är det du som är galen och snart död i ett dylikt scenario. Och i somras när pressen blev för stor högg jag nästan huvudet av min mor med en yxa ( för att hon försökte hindra mig från att massakera en bil som ”verkligen förtjänade det” – snälla fatta att det är lite svart humor bland alla galenskaper också ) – så som sagt – om det är ”det värsta som finns” – att man försöker påtala att läget börjar bli akut på ett sätt som ev kan uppfattas när man få TIO minuter för en ny påse mediciner – då tycker jag nog att du skulle fundera en gång till över ditt val av arbete – trädgårdsmästare eller nåt – plantor kräver mest vatten jord och kärlek och pratar inte så mycket.. men jag tror inte det var så du menade – tror du uppfattade mig som självskadebenägen person som kastar ur sig såna kommentarer för att få en dramatisk effekt. Jag brukar tvärtom hålla allt inom mig men insåg som sagt i somras att det inte är en hållbar taktik längre – o nog är det väl bättre att jag är besvärlig mot en läkare än att jag säger nehej ursäkta förlåt så mycket och verkligen SLÅR nåt hårt i skallen på någon istället av ren frustration till slut? Eller?
    Nog från mig trevligt inhopp, ha det bra på semestern och lycka till med nya jobbet .. ska kila vidare i ”nät-rymden” Ha det Gott ! / J

    Kommentar av brightsight | 24 oktober, 2008 | Svara

  10. Hej Bright!
    Tänkvärt
    Vad jag menade var: När jag har pratat med en person, som doktor, kanske om det psykiska måendet, alternativa sätt att se på saken och vilka åtgärder det kan finnas, jag uppfattar att vi är överens, vi har pratat om självmordstankar. Då, på väg ut genom dörren säger patienten; ”fast jag tror ändå att jag ska ta livet av mig!”
    Alltså: då har vi inte varit överens, min patient har haft andra tankar än som framkommit, eller vad det nu var som gick fel. Min patient vet att jag inte kan göra något mer eftersom nästa patient förväntar sig att jag passar tiden någorlunda. Jag kan bara se att uttalandet är ett sätt att på ett naivt straffa mig. Förtroendet utsuddat, aliansen bruten osv.
    Har inget att göra med normalisering osv. För mig får man vara precis så ”onormal” eller ”normal” som helst, det är lidandet som är det man söker läkare för och det är det vi kan behandla. Så, nu kom jag tillbaka till ursprungsidén med inlägget. Vad är personlighet och kan den vara sjuk? Kanske om det innebär ett lidande, annars är det ju ointressant att diagnostisera eller att försöka behandla/åtgärda/korrigera.
    Jag tror som du att det har blvit allt svårare att vara normal, alltså vara så som man förväntas vara. Arbetsmarknaden är påtagligt slimmad, avvikelser har allt svårare att finna en plats och blir till en styggelse. Alla förväntas kunna hantera IT, som ett exempel, vara hur flexibla som helst utifrån arbetsgivarens aktuella behov.
    Tycker du ska fortsätta jobba för att få den hjälp som är den bästa för dig och din son. All hjälp är inte alltid bra hjälp för alla alltid, men jag tror du vet vad ni behöver.
    Hur gick det med bilen??

    Jag skulle heller inte knipa käft! Men heller inte bita fingrarna av den som försöker hjälpa.
    Blogga är ett bra sätt att inte knipa käft? Och att strukturera missnöjet och även nöjet!

    Kommentar av stentorp | 25 oktober, 2008 | Svara


Lämna en kommentar

« Föregående | Nästa »