ur ”Allmänläkarens vardag”

Jag prisar tystnadsplikten över allt annat. My lips are sealed. Bara så ni vet. Vad som är med sanningen överensstämmande är alltså oklart och vem som är vad likaså.

Träffade Signe 92, idag, kvart i tolv. Extra bokad för det var besvär med benet. Ont nertill mot foten.

Signe har egentligen inte en enda krämpa, går till doktorn mest för att hon tycker att det hör åldern till.

”Är man urgammal så har man vissa rättigheter. Jag har förresten skaffat rollator, tyckte det var på tiden, jag är inte så säker på att jag vet om jag behöver en, men alla andra har ju det och så har jag ju åldern inne”. ”Jag frågade efter en med dubbdäck men det fanns inte.”

Medan Signe glatt visade sitt ben så nämnde hon i förbifarten att hon inte var helt nöjd med sprutan jag gav henne i tummen förra gången. Jo, visst hade värken försvunnit och hon kunde nu använda tummen så rörligheten var det inget fel på, MEN hon tyckte att huden hade blivit lite skrynklig där jag hade stuckit in nålen.

Jaha ja. Inte full pott där inte.

Jag sa att jag nog inte kunde göra så mycket åt benet eller foten idag, det skulle nog gå över så småningom ”kroppen har ju en sån bra läkförmåga”. Tipsade om massage och ev ofarlig gel att smörja med.

”Kul att höra, trevlig helg doktorn. Vi ses!” Helgen börjar tidigt för vissa tänkte jag och medan Signe drog på sig baskern, glömde sin rollator och susade iväg nerför korridoren så samlade jag ihop mig för tisdagens lunchmöte och önskade att Signe hade en stående tid varje tisdag, strax före lunch.